Ungefär en gång om året brukar jag ta mig an högen med papper som ska sättas in i pärmar. (Ja, okej, officiellt har vi väl tagit oss an det gemensamt. Fast det har varit jag som sett till att det blivit gjort och jag som huvudsakligen genomfört det.) Det brukar bli under julledigheten. Sätta in papper i pärmar är tråkigt. Dels för att det är tråkigt. Dels för att det varje gång väcker tankar på allt som borde omorganiseras och kanske rensas ut.
Jag har väl inte känt mig mer motiverad än jag brukar, om man säger så. Och utöver den gemensamma högen, och min egen hög, så finns dels ”dödenhögen”, dels älsklingens kvarlämnade hög av hans egna papper. Och jag borde säkert även se över hans kvarlämnade pärmar.
Idag försökte jag börja. Helst skulle jag nog gett mig på dödenhögen, inte för att den känns lockande i sig, men för att det är den jag nog ser störst behov av att ha ordning på, och dessutom är det ett nytt område att strukturera, vilket innebär att jag i alla fall inte behöver plågas av känslan att jag borde omorganisera. Men ska jag ta den högen behöver jag först skaffa en ny pärm.
Så jag gav mig på gemensamma-högen.
Och fan vad det är plågsamt. Den här gången är det inte bara urbota trist. Utan varje papper som ska sorteras är en påminnelse om att jag är ensam, att jag måste sortera allt själv, att jag måste ta alla beslut själv, och så vidare.
Det är väl bara att se till att få det gjort?!
Nej. Det är det inte. Det är inte bara.
Samvetet tycker jag ska fortsätta. Själen och kroppen blir illamående.
Dessutom har jag faktiskt frostat av lilla frysen i köket.
One response to “Jävla papper och pärmar”