Det vackra och det fula (tankar kring orcer)

Jag har suttit och tittat på The Return of the King (tredje Sagan om ringen-filmen) med trettonåringen (och delvis med åttaåringen). Och som vanligt när jag tittar på de här filmerna så sitter jag och funderar över hur fruktansvärt fula orcerna är. Inte bara fula som i uppfyller någon annan princip än den vi är vana vid när det gäller skönhet. Utan den total symmetrilösheten. För den är mig liksom i grunden bisarr.

Det går liksom så på kollisionskurs med människans eviga mantra om att utseende inte är viktigt. Det är ju helt uppenbart att utseende är extremt viktigt. Och att vi vill att ondingarna ska vara fula, riktigt asymmetriska, för att vi verkligen ska vara helt säkra på att det är de som är ondingarna. Att alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder vi har i övrigt, oavsett vilken sida vi står på i den vanliga världens konflikter, så ska vi ändå vara på det klara med att de som är förbannat fula i filmen, de är ondingarna.

Och jag funderar vidare kring detta att skönhet är ett så djupt rotat ideal hos oss, även om vi inte riktigt vill kännas vid det. För jag tänker att just den där symmetrin trots allt har en logik ur evolutionärt hänseende? Att symmetrin, generellt sett, antyder goda överlevnadsmöjligheter hos organismer vars biologi bygger på just symmetri. Bilateral symmetri som hos oss (och uppenbarligen varenda intelligent varelse i universum, om man ska tro diverse rymdfilmer). Att skönhetsideal i grunden handlar om att hitta överlevnadsduglighet – men sedan har det liksom gått bärsärk på samma sätt som trutar vars ungar ännu hellre hackar på en polkagrisfärgad pinne än på förälderns rödfärgade näbb.

Men de där orcerna är istället så fula och asymmetriska att de borde vara utan överlevnadsmöjligheter sett i ett längre perspektiv? Och de är så slumpmässigt fula (nej, jag vet, det är inte någon slump, någon har faktiskt suttit och designat varenda krake) att det liksom inte finns någon logik i det. Egentligen känns det mer som att de är formade utifrån människans skräck för allting som är avvikande och missbildat – och inte alls som något enhetligt.

Ja ja. Sånt sitter jag och funderar på här på söndagen. Och nej, jag kommer inte till någon vettig slutsats. För vi vet ju alla att det är fult att bry sig om utseende. Och då borde ju egentligen slutsatsen vara att vi ska heja på orcerna, eller hur?