Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av ”Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför ”Reign”.
Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.
Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?
Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.
Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.
Och vad gör det med de ”praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.
Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.
Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?
Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?
För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…
Pingback: Ord och betydelse och status | Sanne skriver