En gång i tiden hade jag egentligen bestämt mig för att satsa på dansen. Men omgivningens påtalanden om hur tuff branschen var, hur få jobb, hur dålig lön, hur hård konkurrens och så vidare, fick mig att fega ur och aldrig våga försöka när det väl var dags…
… vilket jag ju ångrade några år senare, och försökte igen. Fast då hade oddsen hunnit försämras av den där faktiska detaljen om ålder som är så central i sådana sammanhang. Och kanske var det inte min värld ändå. Men jag är ändå, trots det totala magplask mitt nya försök slutligen landade i, glad att jag faktiskt försökte.
Jag tror jag hört Ingemar Stenmark berätta om en lärare han hade som sa att det där med skidåkningen kommer du aldrig att kunna leva på eller ha som jobb. Men det gick ju uppenbarligen.
Oavsett vad för något man drömmer om att göra så är ju egentligen budskapet ett jantelagsbudskap: Det finns redan alldeles för många som vill ägna sig åt det där. Och du ska fan inte tro att du är bättre än någon av de andra, så det är lika bra du lägger ner och struntar i det. Lägg av, lägg ner, låt bli.
Det där mal i mitt huvud nu också, vad gäller skrivandet. Jag är inte bäst, det vet jag. Jag kämpar som en blå för att åstadkomma något som förmodligen på sin höjd är medelmåttigt. Och det finns redan alldeles för många författare. Varför ska jag?
Fast jag vill. Är det meningen att man ska låta bli allting man vill och tycker är kul bara för att man inte är bäst i klassen? Eller vem ska bestämma vilka områden den regeln i så fall ska gälla på? Om jag skriver för att jag vill det, på min fritid, även om det inte är fantastiskt bra, varför ska jag då ändå ständigt känna att jag borde låta bli för att det finns andra som är bättre och för att all historier redan är skrivna.
Det är ju bara de som vågar skita i det som har en chans att lyckas, eller hur?
2 responses to “Hur bra behöver man vara på något för att få lov att ägna sig åt det?”