Ett ufo som skriver det man inte får tänka

I allt detta, de senaste dagarnas tankar kring Linnea och kring annat kring döden och sorgen och vad man pratar om, så virvlar också många tankar på metanivå. Kring detta att jag hela tiden känner att jag tassar i kanten av tabuland. Att jag uttrycker tankar som inte riktigt är okej. Så får man inte tänka och känna, eller i alla fall inte uttrycka sig. Jag känner att jag hela tiden balanserar på gränsen, väger varje litet ord.

Alla andra som skriver om Linnea skriver vackra och hoppfulla saker, eller saker om det självklara i att man som förälder försöker allt, och sånt där. Ingen annan än jag skriver saker med tvivel och grumlighet. Och även om jag ser stora poänger med att uttrycka det jag tänker och känner (för jag kan väl ändå inte vara ensam i världen om de här tankarna?) så skäms jag ändå, skäms så mycket att jag inte delar några länkar till dessa texter jag skrivit, för att jag liksom ändå bara förväntar mig att bli betraktad ännu mer som en ufo.

Jaja, jag är väl ett ufo i vilket fall.