Monthly Archives: februari 2017

Spexsorg

Posted on 18 februari, 2017 | 2 comments

Det är spextid. Mittenlördag. Jag och trettonåringen har tagit tåget till Linköping för att se föreställningen.

Det är många år sedan jag var med på spexet senast. På senare år har jag istället tagit tillfället i akt att få en helg hemma, på egen hand, medan älsklingen tagit med sig barnen på spexhelg. (Och förra året prioriterade vi bort spexet och åkte till England.)

Men nu. Nu är jag här. För att jag faktiskt ville gå på spex, och trettonåringen också.

Men det är tungt.

Det är tungt bara i sig att komma upp hit. Hemma är sorgen förbi fasen när jag blir påmind om älsklingen i varje steg. Men i Linköping finns tomheten efter honom fortfarande mycket påtagligare. Här har jag fortfarande inte upplevt många månader utan honom. Och här lever fortfarande de tidigaste årens förälskelse kvar på ett helt annat sätt. Bara att kliv av tåget och gå mot parkeringen väcker fortfarande minnen av den där tiden när framtiden var något som skulle bli bättre när vi faktiskt fick möjlighet att dela livet och vardagen. Det där som numera bara är en dåtid att drömma tillbaka till.

Och så spexet. Spexet i sig rymmer så mycket saknad efter älsklingen. Det där första året med distanspendlingen innehöll så väldigt mycket spex. Först var älsklingen spexskådis, med en nolleföreställning kvar att spela strax efter att vi blivit ihop. (Nej, jag såg aldrig den. Kunde inte då.) Sedan var älsklingen med i KM det året (-00), och typ varje gång jag var uppe drällde vi omkring nere under forumteatern. Och året efter var han directeur. Och jag har sett så många föreställningar som provföreställningar och från logerna i underjorden och från salongen. Jag är van vid att gå ner i pausen och vara med när det dricks punsch och sjungs. Van vid att vara med på sittningen efter föreställningen på mittenlördagen och sedan dansa med älsklingen. Van vid älsklingens skratt hörs, älsklingen träffar och pratar med och känner varenda kotte, van vid att älsklingen finns där.

Han finns inte längre. Inte alls. Och det blir liksom ännu mer påtagligt omöjligt där på Forumteatern. Det kan inte vara så, får inte vara så.

Och sorgen och saknaden plockar fram sina små vassa spadar och gräver nya spår i känslan av att det måste vara mitt fel, för så här fick det ju bara inte sluta, älsklingen får bara inte vara borta från den här världen.

2 Comments

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

A year ago – nu är det sportlov igen

Posted on 17 februari, 2017 | Leave a comment

A year ago, do you remember?

Robert of Huntingdon berättar för Edward of Wickham: där satt Little John, och där satt Will, och där Nasir – för att övertyga honom om att han var the hooded man som räddade the merry men efter att Robin of Sherwood dödats av sheriffens män.

A year ago, do you remember?

Idag börjar sportlovet. Och jag tänker på sportlovet för ett år sedan.

Då hade vi precis tagit oss igenom förkylningar och förstoppningar och annat. Och trots att det liksom in i det sista verkade smått osäkert om vi skulle komma iväg, så kom vi iväg till England och Wales. Trots den där mensen. Den där mensen som fick mig att tro att jag skulle förblöda på ett hotellrum i Wales, som fick mig att inse att jag aldrig kommer att våga åka iväg på ”riktig” semester när älsklingen inte längre finns och ingen annan längre kan ringa ambulansen och ta hand om barnen när det krisar, den där mensen som gjorde att jag åkte ambulans för första gången i mitt liv och sedan tillbringade en natt på universitetssjukhuset i Cardiff och blev kallad ”my lovely” fler gånger än vad som skulle varit möjligt att räkna. Och mot alla odds så kom vi ÄNDÅ iväg på The Doctor Who Experience dagen efter, och jag hann upptäcka att Cardiff var en trevlig stad vi skulle vilja återvända till. Och sedan åkte vi till Cotswolds och jag fick alla nerblodade kläder upptvättade hos vänner. Och älsklingen var fortfarande i skick att vara den som körde bil, hela veckan igenom, fastän magen var tjorvlig och han bara åt typ halva portioner stor del av tiden. Och vi åt lokal pubmat i Amesbury och såg sydkustens klippor och bodde på ett fantastiskt vandrarhem och spelade folkmusik i Lewes och träffade älsklingens vänner och traskade runt i Rochester Castle och körde sedan hela vägen in till centrala London med hyrbilen med älsklingen som bilförare och mig som vägbeskrivningsläsare. Och sedan flera dagar i London, med långa museidagar och sightseeing i taklös buss på kvällen.

Och ja, älsklingen var ju inte i fullt skick. Lite för trött, lite för ont i magen. Men i huvudsak ändå alldeles sig själv, bara lite kraftlösare. En bra bit på väg nerför det lutande planet, men lutningen var inte så kraftfull än.

För det gick ju fortare sedan. Allt fortare.

Så obegripligt i efterhand att han körde bil utan problem då. Så ogreppbart att han var död bara drygt två månader senare. Och ändå inte.

A year ago. Do you remember?

Leave a comment

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

Tagged ,

Guilty pleasure: Reign

Posted on 16 februari, 2017 | 3 comments

Om man ett år som detta ska överleva tråkvinter och mörker och olika sorters skitmående och hjärnröra och så där, så får man använda de vägar till verklighetsflykt som står till buds. Och då är netflixtittande en väg till överlevnad och genomlevnad. Och efter att nyligen ha tittat igenom både alla avsnitt av ”Miss Fisher’s Murder Mysteries” (fantastiskt bra serie!) och den än så länge enda säsongen av ”Syskonen Baudelaires olycksaliga liv” (den senare tillsammans med trettonåringen), så har jag fastnat framför ”Reign”.

Upplägget för Reign är Maria Stuart (Mary, Queen of Scots), mitten av 1500-talet, och intriger vid det franska hovet. Och innan jag började titta läste jag en del recensioner. Det verkar som att de flesta antingen älskar eller hatar serien :-) Och nu när jag hunnit titta på nästan hela första säsongen så förstår jag nog båda vinklarna. För de beror på vad det är man förväntar sig och vill ha.

Vill man ha en historiskt korrekt skildring så förstår jag att man inte gillar den. Serien är full av medvetna anakronismer. Mycket konstnärliga friheter. Och?

Vi har alltså Maria Stuart, som varit drottning av Skottland sedan hon var mindre än en vecka gammal och som varit trolovad med franske kronprinsen sedan hon var sex år och han ungefär detsamma. Och nu är de tonåringar. Vi har en fransk kung, med drottning och älskarinnor, och komplicerade relationer länderna emellan. Självklart är det en alldeles fantastisk miljö för att knåpa ihop intriger och komplikationer.

Ja, det är fullt med påhittade personer. Ja, de allra flesta intrigerna är säkert uppdiktade eller anpassade. Och Maria och Francis/Frans/François är helt uppenbart äldre än de var på riktigt. Och så vidare. Det vill säga detaljerna är fel. Men å andra sidan så är det inget som säger att det inte kan vara relevanta typer av intriger och komplikationer, även om de liksom inte följer någon korrekt historisk redogörelse. Tillspetsat, tillskruvat, men ändå… intressant.

Och vad gör det med de ”praktiska” anakronismerna, i form av kläder som inte stämmer med epoken, filmmusik av modernt slag och så vidare? Ja, man kan ha ambitioner om att göra saker Rätt (TM). Nå, men man kan också välja att skita i sånt. Det kan vara väldigt skönt att skita i sånt och göra som man vill istället. Även om man gör en TV-serie om en person (eller flera) som faktiskt existerat.

Och oavsett hur mycket man har ambitionen att något ska vara historiskt korrekt så finns alltid en överhängande risk att man ska få massor med kritik för det man missat att göra rätt. Jag vet inte hur många kommentarer jag läst med kritik mot att Robin of Sherwood har för rent och välvårdat hår, typ – det upprepas stundtals som ett kritikmantra. Då kan man ju lika gärna välja att sväva ut bäst man vill.

Så ja, i huvudsak gillar jag Reign. Men jag inser att det måste räknas som någon sorts guilty pleasure. Det är nog första gången jag tittar på en serie med så många avsnitt (22 i första säsongen, 22 i andra, 18 i tredje och 16 i fjärde, tror jag). Och ja, det finns vackra unga pojkar att titta på i serien, ögonfägnad för ett trött och sorgset hjärta. Lite verklighetsflykt och distraktion. Det kan man väl ändå få lov till i mitt läge?

Men ja, jag skäms. Förstås. Allt annat vore väl olikt mig?

För övrigt finns det en märklig tröst i den korta tid jag vet att Mary och Francis får tillsammans (även om jag inte kommit till slutet av den), en tröst i att jag och älsklingen sett i det perspektivet fick lång tid tillsammans. Det är märkligt hur sånt där funkar…

3 Comments

Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Jag

Tagged , , ,

Det vackra och det fula (tankar kring orcer)

Posted on 5 februari, 2017 | 1 comment

Jag har suttit och tittat på The Return of the King (tredje Sagan om ringen-filmen) med trettonåringen (och delvis med åttaåringen). Och som vanligt när jag tittar på de här filmerna så sitter jag och funderar över hur fruktansvärt fula orcerna är. Inte bara fula som i uppfyller någon annan princip än den vi är vana vid när det gäller skönhet. Utan den total symmetrilösheten. För den är mig liksom i grunden bisarr.

Det går liksom så på kollisionskurs med människans eviga mantra om att utseende inte är viktigt. Det är ju helt uppenbart att utseende är extremt viktigt. Och att vi vill att ondingarna ska vara fula, riktigt asymmetriska, för att vi verkligen ska vara helt säkra på att det är de som är ondingarna. Att alldeles oavsett vilka bevekelsegrunder vi har i övrigt, oavsett vilken sida vi står på i den vanliga världens konflikter, så ska vi ändå vara på det klara med att de som är förbannat fula i filmen, de är ondingarna.

Och jag funderar vidare kring detta att skönhet är ett så djupt rotat ideal hos oss, även om vi inte riktigt vill kännas vid det. För jag tänker att just den där symmetrin trots allt har en logik ur evolutionärt hänseende? Att symmetrin, generellt sett, antyder goda överlevnadsmöjligheter hos organismer vars biologi bygger på just symmetri. Bilateral symmetri som hos oss (och uppenbarligen varenda intelligent varelse i universum, om man ska tro diverse rymdfilmer). Att skönhetsideal i grunden handlar om att hitta överlevnadsduglighet – men sedan har det liksom gått bärsärk på samma sätt som trutar vars ungar ännu hellre hackar på en polkagrisfärgad pinne än på förälderns rödfärgade näbb.

Men de där orcerna är istället så fula och asymmetriska att de borde vara utan överlevnadsmöjligheter sett i ett längre perspektiv? Och de är så slumpmässigt fula (nej, jag vet, det är inte någon slump, någon har faktiskt suttit och designat varenda krake) att det liksom inte finns någon logik i det. Egentligen känns det mer som att de är formade utifrån människans skräck för allting som är avvikande och missbildat – och inte alls som något enhetligt.

Ja ja. Sånt sitter jag och funderar på här på söndagen. Och nej, jag kommer inte till någon vettig slutsats. För vi vet ju alla att det är fult att bry sig om utseende. Och då borde ju egentligen slutsatsen vara att vi ska heja på orcerna, eller hur?

1 Comment

Posted in Reflektioner och tankar

Tagged , ,

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Posted on 4 februari, 2017 | 2 comments

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

2 Comments

Posted in Jag

Tagged , , , ,