Döden och livet och att både äta kakan och ha den kvar

Stundtals känns det så snårigt.

För han kommer ju att fortsätta att vara en del av mitt liv för alltid, och en påtaglig del av mitt liv för väldigt lång tid framöver. Jag kommer att i nästan varje upptänklig situation (okej, det var en rejäl överdrift, faktiskt) referera till något som har med honom att göra. Saker han gjort, saker han sagt. Saker vi gjort tillsammans. Eftersom vårt liv var tillsammans i nästan sjutton år. Och allting jag har omkring mig är fortfarande starkt påverkat av honom, ibland rent fysiskt byggt och hopsamlat av honom.

Så är det. Så måste det vara. Och jag vill inte ha det på något annat sätt.

Men det innebär ju att det kan uppfattas som att jag ältar. Som att jag inte klarar att gå vidare, inte är redo att släppa. Så är det inte. Det är inte så att jag fastnat i dået och inte vill komma vidare i livet. Jag vill båda delar: jag vill minnas allt det bra han var (och det dåliga, även om det var väldigt lite), allt det vi gjorde (och det vi inte gjorde). Allt det livet var under de sjutton åren. Jag vill inte radera, vill inte glömma. Och jag vill leva nu och framåt. Jag har ett stort behov av att leva, på nåt vis. Och samtidigt finns en liten fånig rädsla varje gång jag nämner honom – olika stor beroende på sammanhang och vilka personer som finns omkring mig, förstås – att det liksom ska stöta bort folk, skrämma bort. Och den rädslan ökar sakta allt eftersom tiden går, just för att tiden går.

Jag hoppas att det bara är min egen oro som spelar mig spratt. Att alla som läser det här faktiskt tycker att det är fånigt att jag ens känner behov av att poängtera det här. Jag vet att många av er kommer att tycka det, i alla fall.

Men det skaver i alla fall.

För det känns liksom som att det kan uppfattas som att jag både vill äta kakan och ha den kvar, på nåt vis. Och… det vill jag ju. Jag vill foga ihop mitt liv då, med honom, med livet nu och framtiden, det där levande livet jag vill fortsätta med. Och om jag rensar bort honom, de spår han lämnat, ur mina dagliga samtal och reflektioner, så städar jag liksom bort väsentliga delar av mig själv också. Det vill jag självklart inte.

Men ändå. Livet är nu. Och framåt.