På väg hem. Åttaåringen har varit på fäktning. Vi kör bilen hem. Det är på väg att bli mörkt: på några ställen hänger det kvar färg av solnedgång, men annars är det skumt (och en kort stund senare är det mörkt på riktigt). Mellan byarna med bara några kilometer kvar hem, vi har passerat förbi den punkten där jag brukar se rådjur på höger sida… men just därför tycker jag ändå jag var lite extra uppmärksam. Åtminstone sekunden innan.
Då dyker en flock med vildsvin upp från vänster, över vägen. Nej, jag hinner inte stanna. Kanske bromsa in en aning? Jag vet inte. Jag brakar i alla fall in i flocken. Vet inte hur många jag skadat. Vet inte om bilen är skadad. Vet inget. Men stannar och slår på varningsblinkers. Och ringer 11414. Nej, jag vågar inte gå ut när jag just kört på vildsvin. Vildsvin är farliga.
Första bilen som kommer efter oss kör om oss, stannar. Föraren kliver ut, kommer bak och frågar. Det är en av trettonåringens kompisars pappa. En sådan där redig vettig människa som är helt rätt i det läget. Han slår på sina varningsblinkers också. Sätter på sig varseljacka. Plockar fram sådana där viltvarningsband. Kollar statusen för det skadade vildsvinet. Ringer 112 eftersom jag fastnat i telefonkö. Och säger när vi suttit där en stund i varsin telefonkö och inget händer, att jag kan köra hem med åttaåringen och han tar över. Samt kommer hem en stund senare med ett händelserapportsnummer på en lapp som jag ska.
Vad jag kan se på bilen är det någon spricka i plasten framtill, men inte mer.
Efteråt är vi i någon sorts chocktillstånd, både jag och åttaåringen. Jag gråter i omgångar och känner mig småskakig. Och min gamla ångest från nackskadan -06 väcks, ihop med ältande om vad som hände och vad jag borde gjort annorlunda och hur satt jag och är jag kanske skadad och borde jag kolla upp och… Ältande. Ältande av det dåliga ångestiga slaget, det där som äter upp mig, slukar mig.
DUMMA DUMMA SANNE! VARFÖR SÅG DU INTE TILL ATT DET HÄR INTE HÄNDE!!
Ikväll har jag tagit en atarax. För att försöka bryta ångestcirklar, försöka förhindra att ångestältandet får sätta sig för mycket. För om det gör det så ger det också fysiska efterverkningar, i form av spänningar som sätter sig och gör ont och får mig att oroa mig för att jag är skadad, och så är spiralen igång.
Jag tycker för övrigt fortfarande att det var oerhört dumt att ingen gav mig något sånt på akuten i september -06. Jag tror det hade kunnat mildra saker på rätt många sätt.