Monthly Archives: april 2017

Det är lite spännande på nåt sätt…

Jag skriver öppet om många saker här i bloggen. Men det finns saker jag inte skriver lika öppet om. Ibland handlar det om saker som involverar relationer eller vänner eller sådant, där jag av hänsyn till dem som är berörda inte kan skriva öppet. Likaså handlar det ibland om mina barn, för dem och deras problem har jag inte rätt att skriva om öppet. Och ibland handlar det om områden som av olika anledningar är svåra för mig att skriva om, för att jag har egna personliga spärrar – spärrar som kanske inte är logiska för alla andra, men de sitter i vägen för mig.

Ibland blir behovet av att skriva om dessa saker ändå för stort. Och då hittar jag något sätt att skriva om det: att sätta saker på pränt, på ett sätt som gör att det lättar för mig, utan att ni som läser ska kunna veta exakt vad det handlar om. För att ingen ska bli uthängd, för att jag inte ska inkräkta på andras integritet om det går att undvika.

Dessa gånger är det helt uppenbart så att ni som läser väldigt ofta missförstår det jag skriver. Och det är förstås inte så konstigt, tvärtom.

Det jobbiga är att så fort det inte är helt uppenbart vad det jag skriver om handlar om så verkar det som att många av er direkt antar att det handlar om sorgen. Inte bara i bloggen, men även i sociala medier i övrigt. Skriver jag att livet är jobbigt och jag inte preciserar vad jag menar så sätter folk igång att beklaga sorgen igen, typ.

Men alltså, det försiggår mycket annat i mitt liv. Och ja, sorgen och förlusten av en livskamrat och en föräldrapartner är förstås en påtaglig del av tillvaron, ungefär hela tiden. Det finns där som en aspekt. Men det betyder inte att allting verkligen hela tiden i grunden handlar om just det. Ibland är sorgen och förlusten bara en komplicerande faktor, i form av den praktiska komplikationen av att vara en istället för två, att inte ha någon att diskutera vardagens problem med, och att ha ett mentalt sorgeflor över tillvaron.

Och att jag har ett behov av att få vara svag handlar egentligen väldigt lite om ett behov av att få prata. Det är liksom ytterligare en aspekt av något som nästan mer handlar om en fysisk känsla, ett fysiskt behov, av det slag som jag generellt har ganska svårt att skriva om. Mer besläktat med det jag beskriver här än med behovet av att prata.

Det här med att vara ensam förälder istället för två… det påverkar på så många sätt.

När man är två vuxna så är man två vuxna med liknande viljor och ambitioner. Två vuxna som vill hitta på saker som man också ser till att dra med barnen på. Två vuxna som gemensamt bestämmer och motiverar och lirkar och tjatar – och också får med sig barnen.

Som ensam förälder är det jag mot de två barnen som helst inte vill. Det är jag som måste dra hela lasset av att övertyga. Det som händer istället är förstås att jag själv tappar övertygelsen. Ytterst få saker känns motiverade nog för att ta den kampen. Jag skiter i det istället. Vi stannar hemma. Vi gör inte saker tillsammans. För jag pallar inte motivera både dem och mig själv.

Det är liksom inte alls samma sak som att bo ihop med sin livskamrat som vill samma saker som jag och som är med och peppar och får saker att hända.

Som ensamförälder försvinner också alla de där samtalen i vardagen. De där samtalen med någon jämngammal vid matbordet eller i soffan eller i köket: samtal om världshändelser och politik och väder och miljö och musik och böcker och… allt. De där samtalen som gör att barnen träffarpå en massa saker, hör en massa saker, lyssnar och fångar upp och halkar in och lär sig och får en uppfattning.

Ska jag prata med barnen om viktiga saker så blir det Avsiktliga Samtal (TM). Och det är liksom en helt annan sak. Inte alls lika funktionsdugliga.

Och nej, det blir inte samma sak när andra människor kommer på besök. Jag pratar inte på samma sätt med andra människor som jag gjorde med honom, som jag kände utan och innan och dessutom valt att leva med för att vi funkade bra ihop och verkligen kunde prata. Sorry, men ni kan inte ersätta det.

Men så att vara ensam förälder handlar inte bara om eländet att vara den som ska hinna och orka allt. Det handlar också om att en aldrig är ens i närheten av två. Och att så mycket av det som formar en finns i de små dagliga sakerna, som jag aldrig kan fylla på egen hand. Och som jag inte ens orkar försöka fylla upp på egen hand eller ens i närheten av.

Och så blir jag per automatik en alldeles otillräcklig förälder och en alldeles otillräcklig människa. Långt bortom de praktiska aspekterna och i ett universum jag inte vet vad jag ska göra åt.