Efter en efterlängtad dansnatt

Så fick jag då äntligen en natt att röja på ett dansgolv.

Först middag med vänner. Och så Harry Potter-fest: folk klädda utifrån Harry Potter-tema, diverse dekorationer och annat med Harry Potter-inriktning, etc. Snyggt och bra gjort – även om det väl liksom inte riktigt gav någon känsla av att faktiskt var i den världen.

Men ändå. Det viktigaste var faktiskt möjligheten att få befinna sig på ett dansgolv. Ge sig hän åt och gå in i musiken, rörelsen, känslan. Tillsammans och ensam på samma gång (och det menar jag på ett bra sätt). Jag har saknat det. Jag mår bra av det.

Ja, det finns ett styng av saknad i det, en saknad som bryter igenom efter en stund när jag liksom faktiskt tagit mig in i danskänslan – eller släpp efter tillräckligt? En saknad efter den person som varit med de få gånger jag dansgolvsröjt alla gånger sedan strax innan sekelskiftet. Det gör lite lite ont av saknad. En påminnelse om att han förstås fattas även i den här aspekten av livet.

Men ädå. Mest av allt njutning och utlopp och avslappning och någon sorts märklig vila för kropp och själ, mitt i det där fysiska utloppet för det mentala – eller hur ska man säga?

Promenad hem genom natten. Skön avslappnad ostörd rätt upp och ner sömn på en lånad madrass. Frukost och prat över massor med te. Chansen att vara människa. Lyxen i att rå mig själv, att inte behöva rusa hem till barnen – för barnen är bortlånade och för stunden faktiskt inte mitt ansvar. Jag kan ta saker i mitt tempo. Som jag vill, för min egen skull. Inte behöva passa tider.

Och i väntan på tåget sedan en pain au chocolat och en kaffe på en parkbänk i solen. För att jag vill och kan och får.

Och den där tröttheten efter en dansnatt – den har jag också saknat. Den ger en annan sorts lugn och avslappning. Det är en trötthet jag kan vila i.

För övrigt konstaterade jag att det nog inte var jag som var tröttast eller blev sliten först på dansgolvet. Jag hade lite grann oroat mig för det, trots allt: jag är inte tjugo längre, och jag är sällan uppe jättesent. Men nu vet jag det också: Kommer jag igång på dansgolvet så kan jag fortfarande hålla mig vaken på endorfiner – eller vad det nu är – så länge som jag har behov av.

Nöjd. Och människa.