Monthly Archives: april 2017

Det är fortfarande svårt det där med att be om hjälp. Eller, jag kan numera be om hjälp, jag lär mig så sakteliga :-) Men jag har fortfarande dåligt samvete.

Det sitter så djupt det där med att klara sig själv. (Vi kan strunta i analys och spekulationer om varför just idag, kanske?) Att inte ligga andra till last, att inte uppfattas som en börda. Att inte få hjälp om jag inte kan erbjuda något lika värdefullt tillbaka – och det kan man ju aldrig garantera, eftersom man inte vet vad morgondagen erbjuder. Och i nuläget är det dessutom så att jag inte kan erbjuda hjälp tillbaka utan att tulla på de där av mina egna mentala resurser som inte räcker till ändå, liksom.

Folk kommer och hjälper mig i trädgården – min trädgård, mitt ansvar.
Folk kommer hit och tar hand om mina barn så att jag ska kunna komma iväg och jobba.
Folk tar hand om mina barn så att jag ska kunna få gå ut och roa mig. Kommer och hämtar mina barn, lämnar tillbaka mina barn efteråt, bara för att jag ska kunna få komma ut och ha roligt.

Folk är så snälla. Och jag säger tack och tack och tack igen, och jag känner att jag inte kan säga tack tillräckligt med gånger. Jag kan inte återgälda.

Klara dig själv. Ta ansvar. Vara oberoende. Inte ligga till last.
I nuläget är det inte kompatibelt med att vara människa.

Tack för att ni hjälper mig att fortsätta vara människa. Jag reder det inte på egen hand.

Ensamheten är ett märkligt kritter.

Jag är en person av den typ som egentligen behöver en hel massa ”egentid”, i betydelsen tid för mig själv. Jag minns njutningen i att vara själv hemma under tonåren: när alla andra i familjen var bortresta eller ännu inte hemkomna från jobb, skola och annat. Och på senare år – om man bortser från det här allra sista året – har tid för mig själv varit en bristvara. Det blir ju det när man har barn i huset: man kan aldrig rå sig själv och släppa fokus. Främst när de är små – numera behöver jag inte bevaka dem, de klarar sig själva – men även numera så måste jag ju se till att de får mat, går och lägger sig, etc. Under åren med barn, man och hus valde jag att stanna hemma när de andra åkte till Linköping för att gå på roliga spex och spexfester och trevligt umgänge – för att det där också var min möjlighet att få hela helgen för mig själv hemma i huset, och det behovet var större.

Samtidigt är jag en person med socialt behov. Jag mår inte bra av att bo själv. Det tog tid för mig att fatta det och acceptera det. Men de där studentåren, när jag bodde själv (i pyttelägenhet, och på en liten korridor där ingen annan nånsin var hemma, typ), de funkade aldrig bra för mig. Jag mådde inte bra av det. Det funkade om jag hade en tillvaro där tiden fylldes med aktiviteter som jag skulle iväg till, så att det blev väldigt lite helt ensam tid hemma. Som när jag gick danslinjen på kvällarna. Men jag minns fortfarande hur besvärliga ensamma helgmorgnar kunde vara, när det inte fanns någon annan runtomkring som kunde få igång mig till att börja vilja göra nåt. När ensamheten i sig blev en boja, ett hinder från att kicka igång livet. Jag vande mig aldrig vid att bo själv. Det var inte förrän jag hamnade i olika varianter av kollektivt boende det föll på plats.

För jag behöver människor omkring mig. Men mestadels lågintensivt. Jag behöver att det sitter någon i soffan, eller någon mer som står och pysslar i köket. Utan krav på att umgås och vara social hela tiden – men ändå möjligheten att söka sällskap när behovet uppstår. (Och ja, mina barn är bra, och fyller förstås någon del av det där – men ändå inte. Eller bara delvis.)

Balansgången i det där. Så hårfin. Behov av ensamhet och behov av människor.

Och jag påminns extra mycket om den nuvarande tillvarons ensamhet efter det senaste dygnet. Tomheten i mitt soffhörn, liksom.

Och samtidigt funderar jag över hur mycket av det som egentligen är dansgolvsbakfylla. Eller vad ska man kalla det? Jag minns starkt dagarna efter ha dansat hela natten under studieåren: när jag studsat på dansgolvet från någon gång runt tio-elva på kvällen och fram till fem på morgonen. Jag brukade undra hur de som verkligen var bakfulla efter alkohol kände sig, med tanke på hur sjukt deppig och eländig och hängig jag kunde känna mig då (vätskebrist? allmän trötthet? eller bara bakslaget efter att ha haft så mycket trevliga människor omkring mig och sedan vara ensam?). (Och samtidigt finns det något bisarrt levande och önskvärt i den där dagen efter-deppigheten. Något jag inte alls kan sätta ord på, och jag inser att alla försök att sätta ord på det bara skulle bli… konstiga och fel.)

Vad jag vill säga? Jag vet inte. Att det är skitsvårt att hitta en lagom nivå i det här. Att jag saknar det opretentiösa umgänget i att bo tillsammans med någon som alltid finns där utan att jag nånsin behöver känna att jag SKA umgås. Att jag inser att jag fortfarande inte skulle må bra av att bo själv.

Och kanske att jag är för komplex för mitt eget bästa :P Men det kan jag inte göra nåt åt.