Kan inte de där andra åren få räknas lite?

Klimatfrågan har ”fått ett uppsving” på sistone, eller vad man ska säga. Det pratas och skrivs mer – i alla fall i vissa sammanhang – om klimatet än det gjort på ett tag. Det är förstås bra, och viktigt, och nödvändigt.

Det finns en del nyfrälsta därute. Folk som slutligen, efter många om och men, fattat att det här är viktigt och på riktigt och något vi behöver göra något åt. Det är bra.

Men en del av de där nyfrälsta går på som om ingen annan nånsin före dem fattat att det här är viktigt och på riktigt. Som att det inte var förrän just den dagen som hen såg ljuset som allvaret infann sig.

Och en del av de där nyfrälsta går på med uttalanden av typen att ALLA bara borde prata om klimatet och engagera sig i klimatet från nu och framåt, att alla andra problem ska läggas på hyllan nu, att vi ska prioritera bort andra saker i våra liv nu bums.

Det gör mig ledsen.

För jag har engagerat mig i miljöfrågor sedan sent åttiotal. Jag har utbildat mig inom området (och valde bort andra utbildningar bland annat för att jag tyckte jag borde göra något som var viktigt och meningsfullt). Jag har ägnat hela mitt arbetsliv åt det. Och periodvis en hel del av min fritid. Jag har prioriterat utifrån miljöaspekter sedan högstadiet. Jag har inte orkat bli riktigt ”extrem”, dels för att det är krävande, men dels för att man som miljöengagerad ofta blivit motarbetad och smutskastad och idiotförklarad som extremist även när man gör saker på en sansad nivå.

Nej, jag har inte varit guds bästa miljömupp. Men jag har haft miljön med i det allra mesta jag gjort i snart 30 år, mer eller mindre.

Nu är jag i läget att livet kört ihop sig på en massa sätt. Min man dog, mina barn och jag har det känslomässigt tufft, och jag behöver prioritera att fylla på av sånt som ger mig kraft, i det lilla och enkla. Jag klarar inte att stå på barrikaderna nu. Och ja, jag har dåligt samvete för det. Men jag är inte hjälpt av att andra påtalar att vi alla behöver stå på barrikaderna just nu.

Kan jag inte snälla få känna att det jag gjort alla de andra åren kan få vara värt nu? Kan inte jag få lov att bara leva just nu?