Jag är på vårdcentralen med ena sonen.
Vi behöver boka en ny uppföljande tid.
Jag får förslag på en tid. En tid den där enda dagen när jag räknat med att faktiskt få kunna ta mig in till mitt jobb, till kontoret, dit jag alldeles för sällan kan ta mig på grund av livets hopplösheter och omständigheter.
Jag påpekar detta. Frågar om jag som förälder behöver vara med – ja, det behöver jag. Jag förklarar att den dagen faktiskt inte riktigt funkar, just för att det var den dagen jag tänkte få komma till jobbet.
”Men finns det ingen pappa som kan följa med istället?”
”Nej, han är död”, säger jag.
”Ja, det kunde ju inte jag veta”, säger sköterskan.
Nej självklart inte. Men å andra sidan kunde du ju antagit att om jag uttrycker mig på det sättet, att jag konstaterar att det blir problematiskt för att jag inte kan den dagen, och jag inte alls tar upp möjligheten att det finns någon annan som skulle kunna istället, ja, då kanske det rimligen beror på att det faktiskt inte finns någon pappa som är relevant i sammanhanget? Det kanske är rimligt att anta att jag är den första som borde fundera på den sortens lösningar? Eller förväntas det vara en ahaupplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?
1 kommentar
Lite underligt var det allt, att fråga om pappa. Varför skulle du ha frågat om det fanns en annan förälder som kunde gå med? Nu har jag förvisso ingen trettonåring än, men väl en fyraåring som skulle på Bvc-kontroll. Tiden han var kallad passade inte, så jag ringde och frågade efter annan tid, eftersom jag skulle på föreläsning. Ingen fråga om pappa kunde gå med, vilket hade varit lite svårt då han jobbar i Lund och Bvc är hemma på Hisingen. Men pappor kanske inte förväntas kunna ta hand om små fyraåringar, men däremot trettonåringar?