Inatt drömde jag om älsklingen igen. En sådan där ganska konstig dröm, om en vardag som känns alldeles vanlig fastän allting är annorlunda mot hur det var eller är i den vakna verkligheten – massor med detaljer och förutsättningar som är fel fast rätt. Och då dessutom en sådan där dröm där älsklingen fortfarande lever. Och vi bor i ett hus, fast inte det här, och saker är som vanligt fast inte här.
Och det fanns ett par personer i sammanhanget som var uppenbart intresserade av älsklingen. Romantiskt intresserade eller vad man säger, alltså. Och åtminstone den ena av dem frågade mig hur det var, om älsklingen var upptagen eller inte, om han träffade någon eller inte. Och jag sa att nej, han är inte upptagen. Att visserligen bor vi fortfarande ihop och så där, med barn och hus och sånt, men han är ju officiellt död och sedan han dog så är vi liksom inte ihop på det sättet längre, så nej, han är inte upptagen.
Och det enda jag reflekterade närmre över det där i drömmen var att jag lät bli att säga att det fanns någon mer som nog var intresserad så att om hen ville ha en chans så var det nog bråttom.
I drömmen var detta inte det minsta konstigt.