Idag gör själen ont.
Och ja, till stor del hänger det nog samman med den stundande julen. Inte julen i sig, utan förberedelserna.
Det är ensamt nog i vanliga fall, liksom.
Delad glädje är dubbel glädje, säger man. Ensam glädje är knappt ens glädje, skulle jag vilja säga ibland. För så väldigt många glädjeämnen blir så hemskt mycket mer om man har någon att glädjas tillsammans med. Göra tillsammans med.
Speciellt när man som jag får väldigt mycket av glädje av att göra saker. Saker som kanske kräver planering, arbete, genomförande, innan man når fram till själva huvudpunkten. Och alla de där förberedelsebitarna är också glädje – om man gör dem tillsammans med någon som också gläds, någon annan som också ser framstegen, någon annan som också myser inombords och glittrar utåt av längtan och förväntan och fixatfärdigtglädje.
Men om man inte har någon att dela det med så blir allt det där som är vägen till något bara tråkighet och tröstlöshet och meningslöshet och sorg.
Slutklämmen blir kanske bara enkel istället för dubbel, men vägen dit blir bara elände. Och elände är väldigt dålig motivation för att alls orka genomföra.
Och det där blir extra påtagligt så här innan julen. Advent. Väntan. Förberedelser. Jättekul och jättemysigt om man gör det tillsammans med någon. I bästa fall omotiverande och i sämsta fall sorgligt tyngande om det man vill glädjas tillsammans med inte längre finns.
Nej, jag vet. Man behöver inte baka pepparkakor och göra korv och så vidare. Men alltså, om problemet vore att jag inte ville så vore det ju en sak. Problemet är att jag vill. Att jag älskar att planera och förbereda och fixa och glädjas. Tillsammans.
Själv har jag inte tillräckligt med drivkraft. Ingen att diskutera med, ingen som bekräftar. Ingen som gläds med mig.
Barnen? Jodå, barnen vill att det ska hända. Men de har inget intresse av att planera eller hjälpas åt, ingen drivkraft att vara aktiv del i det. Julen ska bara magiskt uppstå.