Hej älskling!
Jag är inte den förälder jag tänkte jag skulle vara eller skulle vilja vara. Förmodligen inte ens den förälder jag borde vara.
Jadå, barnen får mat och allt sånt där.
Det är mitt engagemang som tryter. Orken att hitta på saker (när ändå ingen av dem vill hitta på saker), orken att palla vara drivande i att få dem att engagera sig i hushållsarbete, orken att diskutera viktiga samhällsfrågor etc med dem eller få dem att ha givande fritidsintressen och så vidare.
För om jag ska orka vara den mamman jag vill så måste jag ju själv ha något att ge av. Jag måste ha egen påfyllnad. Och det har jag inte. Det finns i princip ingen och inget som fyller på mig. Det finns bara saker som dränerar mig i olika hög grad. (Att försöka få barnen att medverka i vardagens tråkiga nödvändigheter är väldigt dränerande. Att jämt utföra dem på egen hand är också dränerande fast på ett lite annat sätt.)
Så jag är inte den förälder jag vill vara och borde vara. Jag är inte den person jag vill vara, och då kan jag inte vara den föräldern.
Jag går på tomgång. Laga mat diska tvätta jobba. Få upp barn på morgonen, få barn i säng på kvällen. Meningslöst långsamt ekorrhjul.
Det är inte så här jag vill ha det. Men jag kämpar fortfarande från samma nivå som för två år sedan, traskar runt i samma hushållssörja, i en värld där inget roligt nånsin händer.
