Monthly Archives: augusti 2018

Nej, jag är fortfarande inte intresserad av att publicera inlägg för pengar

Det var länge sedan nu, men nu kom det ett sånt där mejl igen, från någon som vill betala pengar för att få lov att posta inlägg på min blogg:

Bäste läsare,

Mitt namn är Rik, jag jobbar för shoppingportalen XXX som säljer märkeskläder till de bästa priserna, och vi letar just nu efter nya annonseringspartners.

Accepterar du informativa inlägg? Artiklarna kan skrivas av oss (om du inte hellre vill skriva dem själv). Ämnet kommer att vara relevant och passa in på din webbsida. Du hittar några exempel på hur de kan se ut nedan. Du kan också hitta en video nedan som förklarar vad vi letar efter.

Om ja, hur mycket kostar det att publicera en artikel på din webbsida? Här är två exempel på sponsrade inlägg som vi publicerat tidigare:

Jag ser fram emot att höra ifrån dig!

Rik

Så här svarade jag:

Hej Rik!

Jag är väldigt nyfiken på hur du hittade min webbsida/blogg, vad som fick dig intresserad och om du verkligen varit inne och tittat på sidan.
För OM du varit inne och tittat runt så bör du ha noterat att de ämnen jag skrivit mest om de senaste åren är dels miljö och klimat, dels sorgen efter min döde man. I övrigt är det fråga om mitt tyckande, mina reflektioner. Det är min plats i etern, där JAG uttrycker mina tankar.
Det är en förolämpning mot mig, och mot mina läsare, att tro att jag skulle vara intresserad av att sälja utrymme till någon annan på min blogg. Ursäkta, men vad tror du om mig liksom? Och att tro att jag skulle vilja ha in texter som ska få folk att köpa saker de inte behöver för att tjäna pengar?! Jag ska inte skriva vad jag tänker om dig, men det är inte snälla tankar.
Om du är intresserad av att veta hur jag resonerar kring konsumtion så föreslår jag att du går in och läser under exempelvis under http://www.sanneskriver.se/tag/konsumtion/
Passa gärna på att läsa under http://www.sanneskriver.se/category/miljo/
Jag tror nämligen att du behöver de perspektiven.
/Sanne

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Någon frågade vad jag tycker om de olika partiernas miljöpolitik

Nu blir det politik. Partipolitik.

Och jag tänker börja med en disclaimer. Jag är INTE intresserad av partipolitiska diskussioner, eller diskussioner alls, i kommentarerna till det här inlägget. Jag skriver inlägget för att jag häromdagen blev ombedd att ge min syn på olika partier i relation till klimatet, och jag insåg efter att tankarna vandrat runt i mitt huvud, att texten kommer att bli ganska lång och att det nog helt enkelt är enklast att skriva något här, i bloggen.

Vi börjar här, med en nedkortad version av vad jag för några dagar sedan skrev i ett annat sammanhang:

Även om Miljöpartiet inte skött sig perfekt så är det ändå Miljöpartiet som ligger mig absolut närmst. Det är Miljöpartiet som är bäst på att lyssna på forskare och miljötjänstemän kring vad som behövs. Det är Miljöpartiet som håller miljöfrågan högst. Och trots att man fått göra en mängd eftergifter i regeringsställning – det är så det funkar när man är ett litet parti – så har man samtidigt åstadkommit otroligt mycket. Både inom den rena klassiska miljöpolitiken, men också vad gäller andra politikområden där klimat och miljö fått mer genomslag än innan.

Miljöpartiet är inte perfekt. Men Miljöpartiet gör vad som går att göra under rådande förhållanden. Och det bästa sättet att få dem att få igenom mer av sin politik är inte att straffa dem och proteströsta på andra partier utan att ge dem större mandat.

Om du oroar dig för klimatet – och det bör du verkligen göra! – så är det viktigaste att göra i nuläget att ge mandat för kraftfull klimatpolitik, på alla nivåer. Genom att klimatrösta om en månad. Med en riksdag och regering med starkt klimat- och miljömandat kan vi få till en omställning som gör att alla de där små sakerna vi själva borde göra i vardagen men inte orkar blir lättare, relativt sett billigare, och så vidare.

Och ja, det finns massor med andra viktiga politiska frågor. Men om vi inte fixar det här med klimatet så kommer de nog ganska snart att kännas betydligt mindre viktigare. Just nu är det klimatet vi behöver fixa, först av allt. Klimatet först, det andra sen.

Och ja, min rekommendation är att du röstar på Miljöpartiet.

Och då frågade en vän så här:

Hur skulle du rangordna/bedöma/beskriva de olika riksdagspartiernas (om möjligt även de som siktar på att bli det) miljöpolitik?

Det är den frågan som är grunden för det här inlägget.

Men vi börjar i vad andras utvärderingar säger.

Naturskyddsföreningens undersökningar och sammanställningar.
(Obs! inte bara klimat utan även andra miljöområden!)

Naturskyddsföreningen: Vad lovar partierna för miljön? (Diagram)

”Hur ställer sig partierna i viktiga miljöfrågor inför valet? Nu har Naturskyddsföreningen krävt partierna på svar. Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier. Tätt därefter kommer Liberalerna – som sticker ut som det borgerliga partiet med högst miljöambitioner.”

Hela texten på Naturskyddsföreningens webbplats.

Naturskyddsföreningen: Höll partierna sina löften från förra valet? (Diagram)

”Inför förra riksdagsvalet presenterade vi 18 miljöförslag till partierna. Nu har det gått fyra år och det är dags att utvärdera vad partierna har åstadkommit. Har de levt upp till sina miljölöften – eller var det bara snack?”

Hela texten på Naturskyddsföreningens webbplats.

Sammanfattningsvis är Miljöpartiet och Vänsterpartiet bäst. I Alliansen är Liberalerna bäst.

Föräldravrålets klimatkompass

Enkäten Klimatkompassen är ett initiativ från Världsnaturfonden WWF och FöräldravråletSyftet är att lyfta klimatfrågan på den politiska agendan och göra information om partiernas klimatpolitik tillgänglig för väljare inför valet.”

Läs mer om klimatkompassen, vilka frågor som ställts och varför samt Föräldravrålets bedömning av svaren.

Läs alla svaren i Klimatkompassen.

Men vad tycker jag då?

I nuläget (sensommaren 2018, efter en sommar med konstant värmebölja, torka, skogsbränder och annat) ”tycker” förstås alla partier (utom ett) att klimatet är en viktig fråga. Men det betyder inte att de har en rimlig klimatpolitik eller att de verkligen agerar inom området.

Om vi börjar med Miljöpartiet så tror jag att jag redogjort för huvuddragen ovan. Miljöpartiet har suttit i regeringsställning senaste mandatperioden och har åstadkommit en hel massa saker. En hel del av dem sådant som inte syns för allmänheten. Och en av de viktigaste bitarna tror jag är att de fått klimat att genomsyra de flesta politikområden, alltså inte bara klassisk ”miljö”. Som en positiv effekt av detta tror jag att fler toppolitiker inom socialdemokraterna tvingats tänka miljö. Och för de socialdemokrater som har ett genuint miljö&klimatintresse så tror jag det varit ett bra stöd att ha miljöpartiet som regeringspartner.

Så… då fortsätter vi med Socialdemokraterna. Jag skulle säga att socialdemokraterna är att tudelat parti. Det finns en hel massa socialdemokrater med en hyfsad insikt på klimatområdet och som arbetar med hållbarhetsfrågor och framtid på ett synnerligen relevant sätt. Men det finns också en stor andel av socialdemokraterna som sitter fast i ett gammalt grått betongtänk där allt handlar om pengar, produktion, tillväxt, jobb och så vidare – utan konsekvenstänk utanför den snäva klassiskekonomiska bubblan.
Det är dessutom rätt få socialdemokrater som verkligen lyfter fram klimat och miljö som bärande och viktigaste frågor. Den riktiga insikten finns inte än. Men ja, en röst på socialdemokraterna kan mycket väl vara en klok sak om man hör till dem som tycker Miljöpartiet känns fel. Kom dock ihåg att utan Miljöpartiet kvar i riksdagen kommer Socialdemokraterna att åstadkomma mycket mindre.

Vänsterpartiet då? Vänsterpartiet är bra. Det finns en ordentlig insikt i Vänsterpartiet. Många mycket bra förslag och en tydlig insikt om hur livsstil, social hållbarhet och rättviseaspekter hänger samman med hur vi förstör Jorden och vilka som kommer att drabbas etc. Samtidigt är det värt att notera att oavsett hur bra Vänsterpartiet är när man ställer konkreta frågor om specifika klimatområden så är det sällan så att Vänsterpartiet lyfter fram klimatfrågan som profilfråga. Det är inte där drivkraften ligger hos partiet i stort. Och sannolikheten att Vänsterpartiet ska sitta med i en regeringskoalition är ganska liten. I nuläget behöver vi verkligen ha en regering som driver klimatfrågan av eget initiativ. Men ja, Vänsterpartiet är bra.

Och så andra sidan då. ”Alliansen.”

Jag skulle vilja säga att det allra största problemet med alla partier på den sidan är just ”Alliansen”.

Men vi benar i det. Vi börjar från Moderaterna. Moderaterna hävdar med bestämdhet att de tycker klimatet är viktigt. Och de vill lösa det genom att… ta bort flygskatt, sänka skatter på fossila bränslen, dra ner på en massa satsningar – och lösa problemen någon annanstans i världen. Trovärdigheten i deras klimatpolitik är med andra ord fullkomligt usel. Ovanpå det har de en hel del kandidater som på twitter ägnar sig åt att driva med klimatfrågan. Oändligt med inlägg om hur fånigt det är med elcyklar och oändligt med inlägg på riktig klimatförnekarnivå av det höhö-igaste slaget. Med en lång svans av sympatisörer som faktiskt praktisk sett ägnar sig åt att försöka få tyst på oss som vill prata seriöst om klimatet. Och ingen från partiledningen verkar se något problem med detta.

I moderaterna saknas alltså helt insikt. Och det är också värt att dra sig till minnes att Fredrik Reinfeldt faktiskt tycks ha drabbats av klimatinsikt under sin tid som statsminister – läs mer om det här – och ändå åstadkom hans regering väldigt lite. Bland nuvarande moderatsympatisörer hånas Fredrik Reinfeldt för sitt öppna hjärtat-tal, och jag hyser inget hopp om att de ser mer upp till honom när det gäller klimat.

Så snälla, rösta inte på moderaterna!

Moderaterna är i sig dessutom det största problemet med att rösta på allianspartier över huvud taget. För det blir allt tydligare – både från uttalanden från tongivande moderater på twitter och genom uttalanden i media – att moderaterna faktiskt på allvar vill samarbeta med SD. Och ja, i det här inlägget försöker jag hålla mig till just klimatpolitik, men det vore förödande för vår demokrati att ge SD makt – och därmed i längden för klimatet. Plus att SD faktiskt i huvudsak är klimatförnekare av rang.

Moderaternas flörtande med SD är det största problemet när det kommer till övriga allianspartier. Jag tycker uppriktigt synd om de vänner som jag vet är rimliga vettiga människor med ambitioner när det kommer till miljö, demokrati och människovärde men som anser sig stå närmst Liberalerna eller Centerpartiet. Ja, jag vet att Annie Lööf kraftfullt hävdar att hon inte tänker samarbeta med SD. Men om Moderaterna blir största borgerliga parti och bildar regering med stöd av SD… Nå, vi släpper den analysen.

Centerpartiet anser sig i alla fall vara alliansens gröna röst. Men trots detta är det sällan man aktivt lyfter klimatfrågan. Gör man det så är det ofta i förbigående, för att kunna flagga med klimat&miljöflaggan och för att tala om att man är bättre än Miljöpartiet. Men man driver inte frågan särskilt mycket. de konkreta förslag som läggs har drag av samma problem som moderaternas: vi löser det här någon annanstans någon annan gång och med framtida teknik. Och jag är rädd att i ett förhandlingsläge för att kunna få regeringsplats så är det inte dessa frågor man kommer att driva hårdast. Jag är rädd att klimatfrågor från centern rätt lätt blir överkörda – i betydligt högre utsträckning än vad gäller Miljöpartiet i nuvarande regeringskonstellation.

Liberalerna är enligt undersökningarna från Naturskyddsföreningen faktiskt bättre på miljö än Centern. Rent konkret brukar de dock ägna partiledardebatterna i TV åt att säga ”fast om vi kunde satsa på kärnkraft…”. Och tycka vad man vill om kärnkraft, men engagemanget från Liberalerna imponerar inte. I övrigt gäller samma analys för Liberalerna som för Centern vad gäller regeringssamarbete.

Kristdemokraterna verkade för några år sedan ha ett visst klimatengagemang. Jag tror inte de personerna är kvar längre? Och efter vad jag hört finns klimat inte alls med i partiets valmanifest.

Det kan också vara värt att nämna Feministiskt initiativ i den här genomgången. Utan att ha satt mig närmre in i deras politik så har jag känslan av att de faktiskt är riktigt bra när det kommer till klimat. Men i nuläget – DET ÄR BRÅTTOM MED KLIMATET – så skulle jag inte våga ta risken att lägga min röst på dem när risken är överhängande att de inte alls kommer in i riksdagen.

En sak till:

Efter den gångna sommaren och den klimatinsikt som slutligen drabbat fler människor i vårt land så pratar flera av partierna mer klimat än på länge och kommer med konkreta förslag. Det är förstås jättebra! Men att man börjar prata om något nu, när folk har småpanik, betyder inte att man faktiskt kommer att jobba med frågan efter valet eller ens att man faktiskt har insikten om vad som behövs. Min bedömning är att det är bättre att rösta på partier som faktiskt brukar jobba med klimatfrågan än på dem som plötsligt pratar om det just nu.

 

Så. Det var en hel massa tyckande. Ja, just tyckande. Inga djupgående analyser baserade på siffror utan magkänsletyckande. Du får hålla med eller låta bli. Ovanstående är egentligen bara ett långt svar på en fråga jag fick, vänner emellan.

Och: när det kommer till politik på lokal och regional nivå så behöver ovanstående inte alls stämma. I din kommun kan det mycket väl vara personer i helt andra partier som är drivande och får saker att hända.

Världen har cancer – vad gör du?

Världen har cancer.

Nej, jag vet. Liknelsen är inte helt relevant. Men jag anser ändå att jag sitter i en position där jag får lov att göra den jämförelsen. Jag har förlorat den som var viktigast för mig i hela världen på grund av cancer. Jag får dra de paralleller jag känner är relevanta i det här.

När man märker att något inte är som det ska, när man oroar sig för symptom av något slag, så kan man gå till läkaren för att försöka ta reda på om något är fel. Eller så kan man ignorera symptomen för att de oroar en. Olika människor gör på olika sätt.

Men vi kan hoppa över det steget, för vad gäller världen är vi redan förbi det. Läkaren har ställt diagnos: Klimatförändringar orsakade av människans utsläpp. Mänskligheten har informerats om diagnosen. Människan har även informerats om hur prognosen ser ut: Om människan skärper sig så kan världen, människans civilisation, leva länge än. Cancern är visserligen obotlig, men om människan skärper sig, NU, så kan vi fortsätta leva med cancern som en kronisk sjukdom, som behöver kontinuerlig behandling, men vi kan få leva ett bra liv, om än lite annorlunda än innan.

Eller nåt i den stilen.

Det är alltså egentligen en diagnos som är betydligt bättre än den älsklingen och vi omkring honom hade att hantera. I älsklingens fall var beskedet att det här är obotligt. Med behandling KAN du ha tur och leva flera år, eller också inte. I hans fall blev det inte. I hans fall blev det i slutändan ett knappt år från diagnos till död.

När man får ett besked om dödlig cancer så kan man agera på olika sätt.

I vårt fall så fick alltså älsklingen behandling i form av cellgifter och en del annat, enligt det bästa som fanns att erbjuda i nuläget. Tack vare cellgifterna blev han bättre ett tag innan han blev sämre. Och under den tiden han fick så fortsatte vi leva. Vi fortsatte fixa med huset, vi fortsatte vara föräldrar, han fortsatte med sitt jobb de dagar han orkade, vi fortsatte lyssna på musik och prata med människor och vara levande så länge det gick. Vi lyssnade på läkarna, vi gjorde det bästa vi kunde av situationen och anpassade oss utifrån den nya situationen. Och han levde så länge det var möjligt, så länge att folk inte riktigt fattade att han skulle dö.

Ett annat fall i min digitala närhet är @adjunktyras dotter Linnea. Linnea har drabbats av hjärntumör av allra värsta slag. Prognosen för överlevnad typ noll. I Sverige finns inget man kan göra. Men Linneas föräldrar har ändå inte gett upp. De har letat behandlingar utomlands, letat information, lärt sig massor, crowdfundat pengar till behandlingen.

Som det ser ut nu kommer det ändå inte att gå vägen. Oddsen för Linnea är i nuläget ytterst dåliga. Men det är nu 20 månader sedan den ursprungliga diagnosen. Linnea har hunnit bli nästan två år äldre. Linnea har hunnit börja skolan. Familjen har skaffat katt för att Linnea ville det. Familjen har hunnit leva ett tag till. Alldeles oavsett hur fortsättningen ser ut.

Det finns olika vägar att hantera en obotlig diagnos.

Men tillbaka till Jorden. Planeten. Jorden som fått cancer – eller klimatförändringar. Orsakade av människan. Diagnosen är ställt. Läkarna har presenterat läget, talat om vilken behandling som behövs. I princip ingen är ovetande om läget även om inte alla är medicinskt kunniga nog att sköta de olika behandlingsmomenten.

Det läskiga nu är alla de människor som nu tycker att vi ska skita i det. Att det är försent så vi ska bara lägga oss ner och dö. Eller, vi ska ignorera allt det läkarna har sagt för det är inte lönt. Och inte nog med att de själva vill göra så, dessutom har de mage att säga åt oss som vill att vi ska ge oss på den behandling läkarna erbjuder att vi också ska lägga ner, strunta i behandlingen, för det är inte lönt, det är försent.

Det gör mig väldigt ledsen. Inte minst för att för många av oss är detta, att göra det vi kan, det enda sättet att vi ska orka fortsätta. Enda sättet att orka med det värsta är att fortsätta göra det bästa av det.

Kanske köper vi oss bara lite mer tid. Men i slutändan är det just tid allt handlar om. Livet består av tid. De där dagarna när man klappar en kattunge, äter god mat, lyssnar på musik, eller bygger saker tillsammans.

Så snälla, håna inte oss som försöker köpa mer tid åt oss alla.

Flyget igen (ganska kort den här gången)

Det pratas förhållandevis mycket om flyget i nuläget. Om flyg och klimatpåverkan. Inte tillräckligt, men ändå mer.

En av de kommentarer som dyker upp är att vi ska dra ner på semesterflygandet – men däremot inte på affärsresorna. Det där tycker jag är jättespännande och bisarrt. För alltså, varför skulle ”affärsresor” vara viktigare? I så fall måste man ju titta på syftet med affärsresorna. Gissningsvis handlar många av ”affärsresorna” om affärer kopplade till mer produktion och konsumtion, och sannolikt mestadels av saker vi inte behöver och som istället bidrar till vår utarmning och förstörelse av planeten. Affärer, produktion och konsumtion som ska hålla hjulen rullande, öka tillväxten, fortsätta skenandet… Av vilken anledning ska vi anse att dessa resor ska vara undantagna?

Och ja, självklart finns det sammanhang där flyget är relevant och ska användas. Vi ska inte skippa flygtekniken. Men flygandet behöver begränsas synnerligen drastiskt och användas bara när det är motiverat.

Och ska man prioritera så är de flygresor som har som syfte att ”rädda världen” självklart bland det absolut viktigaste. Till exempel när det kommer till möjligheten för världens ledare m.fl. att träffas och lösa klimatproblemen. Märkligt nog är det alltid de som flyger till klimatmöten som får allra mest kritik för sitt flygande.

Neverending värme

Jag vet inte om jag tror på regn längre.

Det är ju inte så att det inte alls regnat i sommar. Vi fick faktiskt typ 22 mm för ett tag sedan… när nu det var. Totalt sedan månadsskiftet april-maj har vi nog faktiskt fått ca 45 mm. På drygt tre månader alltså.

Ja, självklart behöver vi regn. Men jag har liksom slutat tro på att regnet ska komma. Det har utlovats regn i prognoserna i omgångar, men sedan försvinner det. Regnen drar någon annanstans. Och i nuläget finns inget regn i prognoserna.

Det är värmen som är det största problemet. Värmen som slår ut min tankeverksamhet, värmen som får mig att svettas över hela kroppen. Dag efter dag med runt 30 grader. Och jag som börjar må sämre så fort man passerar 22-23 grader…

Jag borde säkert vattna. Det är faktiskt inte ens bevattningsförbud. Men jag orkar inte i värmen. Och orkar inte bry mig.

Jag tappar fokus och hopp och vilja och livslust i den här jävla värmen.

Enligt nuvarande prognos ska det bli något svalare från och med i övermorgon. Inte svalt, men svalare. Fast även det där flyttas liksom framåt hela tiden.

Jag försöker genomleva. Men även att genomleva blir lättare om man har hopp om framtiden. Och det är svårt. Det är svårt att inte fundera över hur nästa sommar kommer att bli.

Jag är lite avundsjuk på er som lyckats blunda så länge

Jag är lite avundsjuk på alla er som uppenbarligen inte tagit till er klimathotet förrän nu. Jag fattar inte hur ni har gjort för att lyckas avfärda det under alla år, men uppenbarligen har ni lyckats. Och med tanke på att det för min del är 30 år sedan jag först hörde talas om växthuseffekten och dess problem (och för andra förstås ännu längre) så lägger ju er förmåga att undgå insikt snarast ett misslyckande på oss som fattat, vi som under alla år försökt få er att fatta men uppenbarligen misslyckats.

Och nu ser jag att en del går direkt från att fatta till att konstatera ”nä, det är nog försent att göra något”. Så tar ni gräddan av det också. Ni går från vilt obekymrat leverne för att ni inte fattat, till dekadens för att ni anser att det är kört.

Och vi som fattat sedan länge, vi som kämpat och kämpar, vi blir på något vis kvar med skulden för att inte ha fått er att ha fattat i tid, skulden för att inte ha gjort tillräckligt. Och det är vi som ska ha tålamod med er, vi som ska motivera er, vi som ska stryka er medhårs.

Jag vill få säga ”Vad var det jag sa?”. Men sånt får man inte säga. Och förmodligen skulle ni ändå på samma gång svara ”ja, men vi fattade också” och ”fast vi fattade inte att det var allvar!”.

För övrigt tror jag att många av er själva valt att blunda. För att det varit bekvämast för er själva. För att ni inte velat veta.