Pär Holmgren föreslås få en av topplatserna på miljöpartiets EU-vallista.
Jag ska börja med att säga att jag har stort förtroende för Pär, och jag tror han kan göra stor nytta. Dessutom förstår jag till fullo att han känner att det är dags nu. Som det är nu går saker liksom käpprätt åt helvete, och då måste man försöka hitta nya vägar. Jag förstår hans frustration och känslan av att nä banne mig, nu måste jag faktiskt försöka med politiken också.
Tyvärr är min nästa tanke de praktiska problem det här innebär på andra arenor.
Pär Holmgren är en seriös och respekterad expert på klimatområdet. När Pär sagt eller tyckt eller skrivit något är det överlag inget problem att sprida det vidare i kanaler från myndigheten jag arbetar på. Pär Holmgren är en etablerad seriös aktör – och partipolitiskt neutral. Och det där sista är enormt viktigt för en myndighet: det är inte okej att sprida sådant som kan uppfattas som partipolitik.
Visst kan man bjuda in politiker till att tala på konferenser eller på andra sätt uttala sig. Men då ska det helst antingen vara någon som innehar en specifik position och liksom är där i egenskap av sitt ämbete – minister, kommunalråd, nämndsordförande i relevant nämnd eller något liknande – eller så har man bjudit in politiker som representerar olika sidor för att ge balans. Möjligen kan man också bjuda in en före detta politiker ensam. Eller en politiker som jobbar specifikt med ett visst område som samtidigt inte är direkt kontroversiellt.
Men sammanfattningsvis: det är aldrig okomplicerat att sprida det en politiker framför. Det måste alltid vägas, balanseras – är det här neutralt nog? Borde vi balansera upp det på nåt sätt?
Genom att kandidera för Miljöpartiet går Pär Holmgren från att vara enkel och neutral expert till att bli något man måste göra ett övervägande kring varje gång.
Och jag gissar på att det blir samma sak i TV: om TV bjuder in honom till att säga något så är han inte längre experten utan hamnar istället som motståndare till en moderatpolitiker som tycker att det här kan marknadskrafterna lösa. (Kanske är det jättebra att faktiskt placera Pär i det läget. Men ändå.)
Dessutom innebär ju detta förstås att motståndarna kommer att hävda att allt Pär sagt tidigare genom åren inte alls är neutralt. Att allt han sagt om klimatet i själva verket är för att hjälpa miljöpartiet.
För det finns en märklig uppfattning att anledningen till att det är många miljöpartister som jobbar med miljöfrågor innebär att man har en politisk agenda. Att man inte är neutral nog att arbeta med frågorna. Av någon anledning är det väldigt svårt att fatta att det går åt andra hållet: att anledningen till att man röstar på miljöpartiet är att man är insatt i frågorna och ser att miljöpartiet (eller för den delen vänsterpartiet) har den bästa politiken för att åstadkomma de förändringar som behövs.
Och allt det här går på en märklig kollisionskurs med det man väldigt ofta får höra om man är engagerad, till exempel inom miljöområdet: ”Du borde engagera dig politiskt!”. För grejen är att det är så himla svårt att kombinera. Så fort man bryter den partipolitiska neutraliteten så anses det som säger som rent fakta plötsligt mindre värt för att man är politiker. Är man politiker antas man säga och tycka och vilja driva igenom saker av egen personlig. Vill man kunna fortsätta som en seriös aktör som får säga hur saker är så förutsätter det oftast att man håller sig borta från partipolitiken.
Jag tycker det är sorgligt. Och jag ser att det ställer till med en massa problem.
Med allt detta sagt: Jag förstår att Pär tar detta steg nu. These are desperate times och man måste försöka. Jag hoppas att han ska slippa alltför mycket av den skit jag beskrivit ovan eller att han ska klara av att hantera den på ett bra sätt. Jag hoppas att folk ska fortsätta se hans expertkunskap och inte avfärda honom som politiker. Jag hoppas att han ska kunna locka människor som annars inte skulle rösta på miljöpartiet att ta det steget i EU-valet så att miljöpartiet får ett större mandat.
Och jag önskar lycka till.
