Det fladdrar förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. Från en mamma, en av de mammor jag varit ideellt engagerad tillsammans med gällande klimatet. Ett inlägg om ångest och förtvivlan, över hur bråttom det är och hur stor maktlösheten är, att det inte räcker med de små saker vi var och en kan göra, och att mänskligheten ligger väldigt illa till med nuvarande utveckling – och så en avslutande fråga om vad just DU gör.
Jag stannar till. Funderar på om jag ska skriva något om min situation. Om att jag som det är nu har kört slut på mig själv så till den grad att det är jobbigt för hjärnan att räkna ut vilken buss jag borde ta om jag ska vara framme en viss tid, att jag alltför länge gjort långt mycket mer än vad jag egentligen har kapacitet för, och att en nalkande katastrof tjugo år bort är mer hanterligt än att klara mig och barnen genom nuvarande dagar, givet hur jag mår och givet hur ena barnet mått och givet hur tunga de senaste åren varit.
Men jag skriver inget. För det hjälper ju ingen att jag håller på och ursäktar mig.
En bit senare i flödet kommer ett avgrundsvrål, värre än mina egna från de senaste veckorna, från en annan mamma. En mamma som liksom jag har npf-barn, barn som inte passar i mallen, barn som – tillsammans med sina föräldrar – bollas mellan olika instanser som inte vill hantera problemen, och därmed körs både barn och föräldrar sönder.
Jag läser inte inlägget ordentligt. Behöver hålla distansen, inte släppa in, för att kunna hantera eller begränsa ångesten, inte trilla ner i hålet. Försöker hålla fast vid de bra sakerna, den hjälp vi trots allt får, de saker som trots allt är på väg i rätt riktning – och försöka glömma nederlag och instanser som inte vill hjälpa utan rentav stjälpa. Försöka hålla ångesten och de djupa svarta hålen på avstånd. Klara av att leva lite utan att gå sönder mer. Försöka att inte engagera mig i alla andra som har det jobbigt, för att jag går sönder tillräckligt av min egen börda och har kämpat längre och mer än jag kan med den.
Jag sörjer att mänskligheten kör den här planeten i botten. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att förbättra oddsen, men det känns som att mina och kollegornas insatser möjligen skjuter det lite på framtiden, inte mer än så. Jag har ingen aning om vad som mer borde göras, och de idéer jag möjligen skulle ha handlar om att skrika på barrikaderna på ett sätt som kräver den kapacitet jag redan bränt på annat.
Jag kan inte fokusera på katastroferna tjugo år bort. Jag kan inte. Inte längre. Jag får lägga den kraft jag har på ”de dagliga katastroferna”. Här och nu. Gör jag inte det så finns ändå inte jag om tjugo år.
Tyvärr har vi ett samhälle där alltfler av oss tvingas göra just så: prioritera överlevnad för dagen. För att den dagliga situationen inte är hållbar. Inte socialt hållbar eller inte ekonomiskt hållbar. Det där håller oss fångna. Hindrar oss från att mäkta med att förändra samhället i grunden på det sätt som skulle krävas.