Den sista knäckande saken igårkväll – efter dramat i Malmö och så vidare – var att när jag kom hem efter att ha druckit kvällskaffe med en kompis så drog tonåringen axeln ur led igen.
Det är fjärde gången. De tre tidigare gångerna var i höstas.
Och där rasar hela världen. I att behöva vara den som tar ansvar och gör rätt och tar rätt beslut och håller samman världen. I att vara den som måste pussla om tillvaron för att klämma in samtal till vården och läkarbesök i en redan pressad tillvaro. Vara den som står pall.
Jag har gjort det där så många gånger: bitit ihop och rett ut fastän jag egentligen går under, för att det inte finns några alternativ. För att jag måste. Varje gång bryter det ner mig en bit till. I hjärna och själ. Stressen och ångesten.
Igårkväll tillät jag mig i alla fall att bryta ihop istället för att hålla samman. Satt och störtbölade i säkert en kvart, eländigt hulkande.
Nå. Jag stannade hemma från jobbet dag (och i slutändan flexade jag alltså den tid jag skulle jobbat). Jag ringde vårdcentralen på morgonen. Fick en tid för sonen på förmiddagen.
Så vi var hos läkare. Och alltså, det känns fjantigt att säga, men det söker mig verkligen att lyssna på redogörelsen av när axeln gått ur led de olka gångerna och vad som funkr och inte funkar och hur det känns i olika lägen och så vidare.
Jag är inte byggt för att klara sånt. Dels ångest och hypokondri i sig liksom, men ovanpå det så… ja, det söker mig verkligen. Det susade i huvudet och jag fick sätta mig på huk – och samtidigt så ska jag ju lyssna och vara med i samtalet.
Jag lyckades i alla fall låta bli att svimma.
Och inget är sämre än innan, och han har fått sig en rejäl påminnelse om att fortsätta med sina övningar för att bygga muskler och stabilitet.
Och jag är som en urlakad vante.