Någon sorts liten insikt: jag måste göra tvärtom. Eller i alla fall något ditåt.
Så här: när det handlar om att hantera ångest så får man så väldigt ofta lära sig att man ska hantera det genom att motarbeta tanken man har ångest över. Inte ge ångesten utrymme. Inte ta ut problemen i förskott.
Så det är väl det jag ofta försöker göra. Tänka att jag ska ta problemen när de verkligen blir problem. Försöka tänka att det ordnar sig. Försöka att inte visa för andra vilka tankecirklar som rör sig i mig, för jag vet att jag ju bör försöka kväva ångesten. Typ.
Det innebär dels att ångesten inte syns. Ingen fattar vilket kaos som rör sig på insidan. Jag ger intryck av att vara sval och lugn och ha allting under kontroll.
Men ångesten finns ändå där. Hela tiden. Jag bara gömmer undan den. Och sedan blir kaoset större när den blommar ut – men då har den dessutom tappat sin tråd till verkligheten.
Så insikten är väl typ den här: jag ska inte försöka typ KBT:a bort ångesten. Jag måste erkänna ångesten, även över sånt jag vet betraktas som fåniga småsaker, sånt jag vet jag inte ”borde” ha ångest över. Vara ärlig för mig själv och inför andra. Låta ältandet vara synligt.
Det är jättesvårt. Av flera skäl. Och ja, ett av skälen är förstås att jag är så väldigt van vid att inte visa allt det där. Men det finns fler skäl.
Dels är det ansträngande. Det är skitjävla jobbigt att berätta alla de där små sakerna som tillsammans leder till kaoset. För kaoset i hjärnan består ofta av att det är så många detaljer som interagerar. Att berätta om dem är superansträngande i sig.
Speciellt om den som lyssnar inte är intresserad av att lyssna. Och risken är alltid att den som lyssnar avfärdar det halvvägs igenom. Tycker att det är för mycket och inget att hänga upp sig på och det löser sig nog och släpp det nu, Sanne.
Och det är ju fullt tillräckligt att jag själv försöker avfärda det, jag behöver inte bli avfärdad av omgivningen också.
Men så en bit är att det är jobbigt i sig att berätta. En annan är risken för att avfärdas och få höra att jag inte ska ta ut problemen i förskott eller inte alls. För jag behöver ta ut problemen i förskott för att kunna hantera dem.
Som nu.
Den här veckan som kommer ser ut så här:
– skola må, tis, tors, fre för tioåringen. Det är jag som skjutsar dit. Ev behöver jag även hämta.
– sotare tisdag em
– tandläkare för tioåring tors em (jag behöver vara med)
– läkartid på VC fredag morgon
Utöver detta finns jokrar:
– kanske kanske dyker det upp ett slumpmässigt SIP-möte inför nästa termin. Det kan bli den här veckan.
– förhoppningsvis kommer det ett läkarbesök på företagshälsovård i Malmö ang fortsatt sjukskrivning. Det vet jag i så fall inte alls när det blir.
Och: Det finns bara jag. Det finns ingen annan förälder. Det finns ingen annan som kan rycka in. Det är bara jag.
Det innebär att mitt huvud hanterar ALLA eventualiteter. Mitt huvud bollar runt med hur jag ska hantera om läkarbesöket blir på den eller den eller den tiden och därmed krockar med… tja, alla de ovanstående sakerna.
Samt ihop med det eventualiteten av att tioåringen inte klarar att ta bussen hem från skolan någon av dagarna och att jag i så fall måste lösa det med.
Jag VET att det normala sättet att hantera detta är att säga: ta inte ut problemen i förskott. Lös det när du vet när läkarbesöket blir.
Så det är det jag försöker göra.
Men JAG FUNKAR INTE SÅ.
Mit huvud fortsätter att gå i spinn under ytan. Och jag kan klara av flyktbeteende ett tag, skjuta undan och fokusera på något annat, men det blir bara flyktbeteende, inte att verkligen kunna vara i något annat på riktigt.
Det blir en sorts ”bita ihop”.
Det är flera bitar i det jag inte klarar.
Både biten att inte veta och därmed behöva ha lösningar för alla varianter OCH att det är jobbigt att stressa och hinna med flera saker samma dag. Båda sakerna är stress. Men osäkerhetsfaktorn är mest stress.
Och jag försöker ju slå knut på mig själv. Försöker att inte göra stora problem av det jag vet att man ”ska” betrakta som småsaker, för att då tycker folk jag är löjlig, och det vill jag ju inte vara.
Så jag försöker hantera allt det där genom att lösa det, utan att berätta vad det gör med mig.
Och det blir fel. Väldigt fel. Så jag behöver lära om. Göra tvärtom. Fastän det är så jävla svårt.
Så jag har i alla fall idag på morgonen skickat mejl till jobbet, till den på personal som ska ta kontakt med företagshälsvården, och försökt förklara varför det känns trassligt. Vet inte om det blev vettigt, och mejlpolicyn säger undvik mejla på helgdagar.
Men jag behövde få det ur systemet liksom. (Och kopia till chefen förstås.)
Jag har frågat tioåringen. Det är okej att han tar emot sotaren om jag inte är hemma. Däremot är det INTE okej att jag försöker hitta någon annan som kan följa med till tandläkaren. (Oddsen att jag skulle lyckas med det är ändå usla.)
Och så har jag meddelat tioåringens lärare att om saker skiter sig, beroende på när läkartiden hamnar, så kan det bli så att tioåringen inte alls kan komma till skolan den dagen.
Nej, så kan man självklart inte göra. Man kan inte hålla sitt barn hemma från skolan för att man själv ska till läkaren.
Men jag inte heller klona mig, hur mycket jag än försökt de här senaste åren. Det går inte.
Och ska jag prioritera så är det TVÅ saker som är prioriterade den här veckan: läkarbesök för mig och tandläkarbesök för tioåringen.
Allt annat går att ta bort om det krisar.
Jag måste lära mig att tänka så.
Jag måste lära mig att tänka på sätt som inte tar sönder mig.
Jag kan inte hantera ångesten genom att försöka vara som man ska vara, geom att försöka lära mig spela en normal person.
Det handlar på något vis också om att tillåta mig att ha en plan: OM jag misslyckas, så vill jag misslyckas på det här viset. Om jag inte får ihop det så är det så här jag prioriterar vad som får misslyckas.
För annars tillåter jag inte mig själv att misslyckas.
Och det handlar också om att erkänna, både för mig själv och andra: Jag är inte bättre än så här. Jag kan inte klara allt. När jag ser ut att klara allt så tar jag sönder mig själv vilket innebär att jag inte klara alls på längre sikt.
Jag är inte bättre än så här. Jag vill vara bättre än så här, jag tycker att jag borde klara ut det, och jag vet att alla tror att jag ska klara ut det, men jag gör inte det.
Jag är inte bättre än så här, oavsett vad ni och jag tror. Jag är inte det.
