Monthly Archives: juli 2019

Sisyfosrenovering av veranda

Jag har, med hjälp av andra (vänner, föräldrar, hantverkare), hållit på med glasveranda 2 i princip sedan älsklingen dog för drygt tre år sedan. Vänner har hjälpt till med gjutning, hantverkare har murat nederdel samt byggt ny dörr och monterat, och mamma och pappa har hjälpt till med fönster och konstruktion m.m.

Själv har jag skrapat och målat och målat och målat. Bland annat. Och tänkt, tänkt och tänkt.

Det tar evigheter. Det tar aldrig slut. Det blir aldrig klart.

Under innevarande semester har jag putsat vägg. Utsidan av det som är yttervägg på huset men som blir innervägg i verandan. Den nedre delen, som tidigare var täckt av en låg träpanel som inte var i skick att ha kvar. Jag har putsat med hydrauliskt kalkputs. Många lager. Många omgångar brukblandning. Och många pauser. För mitt huvud är sjukskrivet och klarar inte av längre stunder av ansträngning, inte ens när det handlar om att putsa små väggbitar.

Idag har jag förberett för målning av invändiga ”trä”-detaljer i fönsterpartiet. Alltså reglarna mellan fönstren samt plåtfönsterbrädan eller vad man ska kalla det. Partier som målats gröna i de första varven innan de kom på plats men som nu ska bli vita. Och fönsterbågarnas insida ska nog också får ett varv färg. Så jag har torkat med trasa med vatten och såpa, jag har skrubbat med en gammal tandborste, och jag har torkat igen. På fönsterbräda, i skrymslen och vrår, på fönsterspröjs och på fönster. För det har regnat in, och det har dammat, och det har varit insekter, och så vidare. Ingrodd smuts runt de olika metallbleck som fäster saker etc. Det har blivit lite renare om än inte rent.

Nästa steg är alltså en massa målning med vit linoljefärg. Sannolikt behövs det två strykningar på det mesta.

Därefter följer, eventuellt i den här ordningen:

  • Lägga trägolv (tillsammans med pappa)
  • Lägga på skydd på golvet
  • Förbereda alla de putsade innerväggarna i verandan för målning (tre olika underlag, varav de övre delarna av husets yttervägg. ovanför det jag putsat nu, förmodligen är målat med plastfärg)
  • Måla ovanstående (lutar åt att det blir linusfärg, efter mycket funderande)
  • Skrapa och måla innertak och gammal dörrkarm samt tröskel (det är ett mycket större jobb än det låter)

  • Dreva m.m. på ena sidan av ytterdörren.

  • Sannolikt komplettera med en massa olika sorters lister invändigt för att minska smutsansamling m.m. – och sedan måla en massa igen…

  • Behandla golvet (måla/olja/nåt annat)
  • Ja, och så behöver dörren mellan vardagsrummet och verandan handpåläggning av kompetent hantverkare som *kanske* kan få den i bättre skick.

Samt dessutom, utvändigt, ev parallellt med ovanstående:

  • Kompletteringsmåla på lister dörrhantverkaren satte upp där linoljefärgen flagat redan!!

  • Ytterligare tätning med silikonfog/liknande så att det slutar regna in
  • Skrapa och måla alternativt byta täckbrädor och måla på den lilla trägaveln

  • Fixa ordning på de ”tillfälligt” (haha) bortplockade stuprören etc.

  • Måla den putsade utsidan – kalkfärg?

Det tar aldrig slut. Det blir aldrig klart. Det är tröstlöst.

Kanske kan jag själv få bestämma vilken vattenanvändning jag prioriterar, speciellt när det är brist?

Det råder bevattningsförbud i ett 20-tal svenska kommuner. En av dessa är Båstad, där man förra året var timmar från att få slut på vatten. Branschorganisationen Svenskt vatten efterlyser nu en skärpt lagstiftning för att minska brotten mot bevattningsförbuden.

Det skriver bland annat Sydsvenskan. Och min första reaktion är vagt positiv: om det ska vara någon vits med förbud när vattnet inte räcker så behövs ju en påföljd – annars är det bara de laglydiga som lyder, och de som skiter i vilket kan göra som de vill. Som i så många andra sammanhang här i världen.

När jag funderat en stund till är jag inte lika säker.

Så här:

Vi använder ju vatten till många olika saker: mat och dryck, tvätt, dusch och bad, toalettspolning, och bevattning.

Olika människor prioriterar olika och har olika vanor. Väldigt många människor duschar varje dag. Rätt många människor duschar rentav ett par gånger varje dag. Och det finns förstås människor som har skäl till, beroende på att de arbetar med saker som gör dem skitiga. Men det finns också människor som är så livrädda för minsta lilla svettlukt att de anser att det i sig är skäl för överdrivet duschande. Eller människor som anser att när de varit i havet och bada så måste de duscha av sig havsvattnet när de kommer hem. Och så vidare.

Jag duschar inte alls så ofta. Det finns säkert människor som skulle tycka att jag är ohygienisk som bara duschar ett par gånger i veckan. Nå, det anser inte jag :P Däremot vill jag gärna kunna vattna åtminstone de viktigaste av mina grönsaker och andra växter även under en torkperiod. Gör jag inte det så går ju det arbete jag lagt ner till spillo, och det som kunde blivit mat vissnar bort.

I en riktig krissituation, när vattnet är så gott som slut, så måste vi förstås prioritera bort både bevattning och hygien och nöja oss med att ha vatten att dricka. Självklart. Men det jag funderar över nu är det där mellanläget. För när vattnet riskerar att inte räcka till, då kommer först uppmaningarna att vara sparsam med vattnet, på alla områden. Men när det sedan utfärdas förbud så är det bevattningsförbud. Aldrig förbud mot att duscha 7 dagar i veckan.

Och det där tycker jag faktiskt är lite märkligt. Samhällets budskap är att jag ska låta mina tomater vissna bort, medan grannen gärna får fortsätta sin omöjliga kamp mot att lukta svett. Och jag tycker att om jag hellre vill lukta svett, när jag går hemma och har semester, och få äta mina tomater, så kan det väl få vara mitt val trots allt.

Så… tja, påföljder för felprioriterad vattenanvändning är absolut relevant att fundera över. Men kanske behöver vi också fundera över vad som ska förbjudas eller hur vattenanvändning ska prioriteras vid vattenbrist?

Jag tänker att även i de här sammanhangen kanske ransonering är vägen att gå?

Hänsyn

Plötslig insikt:
Jag har lärt mig att alltid visa hänsyn till alla andra.
Jag har lärt mig att aldrig förvänta mig att andra ska visa hänsyn till mig.

Jag har lärt mig att om jag förväntar mig att andra ska ta hänsyn till mina behov, då är jag krävande och besvärlig. Om jag desperat påpekar att det här är viktiga behov för mig som behöver beaktas för min skull, då är jag arg och tar för mycket plats.

Och då anses det att jag inte visar hänsyn till andra – bara genom att jag ber att det ska visas hänsyn till mig.

Och att värna ”tredje persons” behov – i form av exempelvis Jordens behov – har för övrigt för det allra mesta setts som att se till mitt eget personliga.

Jag föddes inte sån här. Jag föddes med en självklar känsla för att värna min egen rätt att vara jag.
Tyvärr tror jag det inneburit att omvärlden känt ett ännu starkare behov av att lära mig av med det.

Du ska fan inte tro att du är värdefull som du är.
Du ska fan inte tro att andra ska anpassa sig till dig.Det är fanimej du som ska anpassa dig till alla andra.

Så har jag istället lärt mig att be om ursäkt för mina egna behov. I alla upptänkliga situationer.

Förlåt för att jag är människa.
Förlåt för att jag inte är precis som alla andra människor.
Förlåt för att jag inte gillar samma mat eller musik eller kläder som du.
Förlåt för att jag blir trött av sånt som du blir pigg av.
Förlåt för att inte klarar eller vill spela med i spelet att vara som alla andra.
Men jag håller mig här på min kant där jag inte är i vägen, där jag stör så lite som möjligt.
Jag har på mig mina konstiga kläder när ingen ser – om jag tillåter mig att minnas att jag gillar dem – och lyssnar på min musik när ingen annan hör.

Och när någon klampar på på sätt som får mig att må dåligt så har jag lärt mig att hålla inne impulsen att säga ”Nej”. För att inte störa, inte vara besvärlig, inte göra någon arg.

Jag tar hänsyn till motparten och tar själv den jobbiga smällen inombords.
För det är så jag lärt mig att man ska göra. Om man ska accepteras.

Att säga upp sig från hemmets projektledarroll

Ibland blir jag så trött på allt tjat om att man ska säga upp sig från projektledarrollen för hemmet och kräva att mannen gör sin del. Eller, det jag blir så trött på är självklarheten i antagandet att det finns en förälder till.

Jag vet hur det är att leva i ett bra förhållande, där man delar på tråkgöra och ansvar och där båda har samma rätt att hitta på annat än ta hand om hemmet.
Men det hjälper liksom föga nu. Det finns ingen jag kan säga åt att göra jobbet istället.

Om jag låter bli så finns det ingen annan som tar över. Jag är ensam förälder. Alltid. Alla dagar. Hela dygnet. Året om.

Det finns snälla människor som kan rycka in i vissa situationer. Men det finns ingen jag kan kräva projektledarskap av.

Och jag vet att det inte är mig det handlar om all dessa gånger det pratas om vikten av jämställt föräldraskap eller att ge upp projektledarskapet. Jag vet. Och det känns fult att komma dragandes med ”What about me?”. För det är ju inte mig det handlar om.

Kanske är det just för att jag brukade kunna säga ”Fast så där är det inte hos oss. Vi delar det bra.” som det blir extra markant? För jag kan inte svara det längre. Mitt svar, som jag oftast sväljer, är: Det finns bara jag.

DET FINNS BARA JAG.

Och jag antar att jag bör låta bli att säga det alltför ofta. Det blir rätt tjatigt, det tillför ingenting, och vi som är ensamstående är inte relevanta i diskussionen. Det är inte oss det handlar om. Det handlar om dem som har privilegiet att ha någon de skulle kunna dela med.

Och samtidigt… samtidigt är vi ganska många. Eller i alla fall inte få. Vi som är ensamma med vårt föräldraskap. Vi som inte har någon vi kan överlåta projektledarrollen på. Vi som liksom inte kan säga upp oss.

En del av oss har dessutom en projektledarroll av ännu större dignitet, eftersom vi har barn med särskilda behov.

Och jag tänker att i alla fall ibland kanske man skulle kunna ta upp oss också när man slänger sig med diskussioner om hemmets projektledarroll. Någon gång kanske man kan diskutera vad vi ska göra när vi känner att vi vi vill säga upp oss från projektledandet.

För jag tror vårt behov är ännu större.

För tydlighetens skull: Jag har inte haft en dålig dag idag. Visserligen har jag mestadels lagat mat, men idag är ingen besvärlig dag. Jag bara råkade läsa en postning för mycket i ämnet ”hemmets projektledarroll” och var tvungen att uttrycka det här.

Ändå hänger vi upp oss på små skillnader

Jag bakar tårta till nyblivne elvaåringen.
Det blir sockerkaksbotten, hallonsylt emellan, marsipanlock (köpt), och så grädde överst. Ja, utanpå/ovanpå marsipanen. Eventuellt även grädde under marsipanen, men det ska vara grädde ovanpå marsipanen också. Det är så han vill ha den.
Det är inte så jag skulle välja. Men det är inte min födelsedagstårta.

Jag funderar på det där. På de små skillnaderna. Små detaljer som kan göra jättestor skillnad för att glädja en person eller få omständigheterna att passa bättre för en viss person och hens smak eller personlighet eller behov.

Vi människor är så lika när det kommer till så väldigt mycket. Ändå hänger vi så ofta upp oss på de små skillnaderna och tycker att alla ska vara så som vi själva är.

Man ska ha ”rätt” intressen, se ”rätt” ut, fira ”rätt” saker, fungera på samma sätt som alla andra i skola och arbetsliv. Och ha sin marsipan ytterst på tårtan.

Men att han vill ha grädden ytterst betyder inte att du också måste ha det. Man kan göra olika och ändå leva i samma samhälle.
Enda gången du behöver ÄTA tårtan med grädden ytterst är om du är här och äter tårta på hans födelsedag. Och t o m då kan du låta bli om du vill.

Tillit

Litar du på andra människor?

Det är en vanlig fråga i olika undersökningar, och det dras alltid en massa slutsatser av svaren man fått in. Men vad är det egentligen folk svarar på? Eller, vad menas egentligen med frågan?

Jag skulle nog säga att jag överlag litar på att människor omkring mig vill gott. Att de flesta människor vill vara goda, vara snälla, inte vill skada sina medmänniskor, och så vidare. Så överlag litar jag på människors goda intentioner. Jag antar att det betyder att jag antas svara att jag litar på människor?

Ändå skaver det att svara ja på frågan. Dels skaver det för att det liksom är lite fult att inte lita på människor. Dels skaver det för att min brist på tillit inte handla om intentioner utan om genomförande.

Som sagt var, de allra flesta vill väl. Även människor som skadat mig och mina barn djupt på känslomässiga plan har velat synnerligen väl och haft de bästa intentioner. Det hindrar inte att de åstadkommit stor skada. (Ibland beroende på att dessa personer litat för mycket på sin egen förmåga att bedöma vad som är rätt för andra istället för att lita på att vi själva förstår vad som är bra och dåligt för oss.)

Men även när det gäller människor jag tycker om på riktigt, människor som känner mig och vet och förstår vad som är bra eller dåligt för mig, så har jag svårt med tillit. Ofta är det kopplat till att människor är mänskliga. Människor vill väl och lovar att göra saker, men sedan hinner de inte eller orkar inte. Eller glömmer. Eller så visar det sig att det de sagt att de kunde är något de i själva verket inte alls kan. Eller så slänger de bara ur sig det allmängiltiga ”säg till om det är något jag kan hjälpa till med” fastän de egentligen inte har tid eller ork eller möjlighet och egentligen bara ville säga ”Fan så jävla skitjobbigt du har det!”.

Och… människor ska vara mänskliga och ska få lov att vara mänskliga. Det kan jag inte klaga på, får inte klaga på. Men.. det gör ändå något med min tillit. I alla fall när det blir många gånger, från många människor. För samtidigt som det ständiga budskapet, i teorin, är att man ska be om hjälp och att människor gärna hjälper till, så är budskapet i praktiken att till syvende og sidst så är det upp till mig själv. Om saker verkligen ska göras, om det verkligen är viktigt, så kan jag ändå inte lita på att någon annan ska göra det, utan då behöver jag göra det själv. I de allra flesta fall. Inte i alla fall, absolut inte med alla personer. Men så pass ofta att det ändå påverkar.

Så: jag litar på att de flesta människor, överlag, vill mig väl – även om det finns undantag. Men det är sammantaget rätt få människor jag litar på fullt ut när det kommer till kritan.

Beredskap

En av de saker som stressar mig väldigt mycket, och sannolikt väldigt i onödan enligt de flesta, är beredskap.

Inte beredskap som i krisberedskap eller väderberedskap eller beredskap för strömavbrott. Utan beredskap när det gäller det väntade.

Vänta på någon som ska komma. Vänta på någon som ska ringa.

Det kan vara någon som ska komma och köpa något jag lagt ut på Blocket. Eller en hantverkare som ska dyka upp. Eller någon trevlig människa som ska komma förbi på fika. Det kan alltså vara trevliga saker eller jobbiga saker eller helt neutrala saker. Men väntandet i sig skapar en stress och en nervositet hos mig. Eftersom jag inte vet exakt när personen kommer att dyka upp – det går ju inte att veta – så låser det min tillvaro. För när personen väl kommer så kan det bli pinsamt om jag missar att hen dyker upp, vilket jag kan göra om jag är på ovanvåningen eller om jag grejar med saker i husets bakre rum och inte har utsikt mot framsidan. (Pinsamt är inte alls rätt ord. Inte genant heller. Men jag vt inte vilkt ord jag ska använda.) Och jag kan ju inte heller sätta igång med vad som helst. Inte saker som inte går att avbryta hur som helst – som att måla fönster eller putsa väggar eller nåt sånt. Eller saker som gör att jag är skitig. Eller som kräver koncentration och fokus. Och alltså går jag liksom mest och… väntar. Eller gör saker som inte kräver fokus. Vilket mest resulterar i att jag väntar. Och känner hur tiden rinner bort. Och blir frustrerad.

Eller som när någon ska ringa. Kökskranen gick sönder här för en dryg vecka sedan, och för att göra en lång historia kort så har jag nu en ny kran på plats men behöver att någon sätter dit den. Pappa skötte i fredags den jobbiga biten med att ringa runt och försöka hitta en hantverkare. Som kanske eventuellt skulle kunna fixa det idag på eftermiddagen. Och dagen idag började ändå med väntan, för en läkare från vårdcentralen skulle ringa vid 8.10. Och det gjorde han, eller han ringde rentav 8.07. Efter det samtalet började väntan på att hantverkaren eventuellt skulle höra av sig, typ från 11 och framåt. Det vill säga gå och vänta och inte riktigt veta vad man kan göra och inte kan göra eftersom man behöver kunna släppa det när som helst för att svara i telefon. Vid 13.30 kollade jag för säkerhets skull av med pappa att jag fattat rätt, att det var hantverkaren som skulle höra av sig. Jodå, så var det, men pappa ringde ett extra varv och kollade. Beskedet var att han hör av sig innan han kommer, och det blir nog inte idag men kanske imorgon.

Och ja, jag vet, jag är glad att jag förmodligen har en hantverkare som ska komma och fixa. Absolut. Det är jag som är den besvärliga kunden i det här, inget snack om saken – det är jag som med kort varsel behöver hjälp. Det är inte det det här inlägget handlar om.

Det handlar om vad det gör med mig. Att jag låser mig. Att jag blir stressad över att behöva kunna svara när som helst, behöva ta med mig mobiltelefonen dit jag går i trädgården (i jobbekläder och kalkbrukskladdig), inte kunna åka iväg på utflykt eller till Malmö och hjälpa sonen shoppa kläder eller åka och träna, och hela tiden vara beredd att skrota planer och ställa om för att NU kan hantverkaren komma.

Jag vet, det är jag som inte är vettig. Men jag funkar så här i alla fall.

På ytan

Ledsenheten ligger ytligare än den brukar. Som en gäckande gråt precis under ytan eller nästan på ytan. Kanske är det ledsenhet som blivit över från de här jävliga åren. Kanske är det bara mitt själsliga vemod. Kanske är det oavsett vilket bra att den ligger och guppar på ytan.

Jag vet inte om det beror på medicinbytet, från medicin med huvudinriktning depression till huvudinriktning ångest, eller om det handlar om att semestern börjat och jag har mer tid och utrymme att känna.

Fast det vore bra att ha någonstans att göra av den. Om det är instängd ledsenhet från de gångna åren så är den ju instängd för att det inte funnits någonstans att göra av den. Och det finns det fortfarande inte. Sorgen är mindre men ensamheten är fortfarande lika stor.

Samtidigt har jag svårare än vanligt att fånga tankar och nöta fast det som försöker glida undan. Förmodligen är det bra. Det där att nöta fast saker för att inte glömma är inte jättebra. Och det innebär samtidigt också att saker jag inte vill ska fastna snabbare glider undan. Det är absolut bra.