Jag är den där som alltid klagar på dålig information. Inte minst när det kommer till min hemkommun, som ofta är dåliga när det kommer till information (och kommunikation). Viktig information som kommer för sent (eller inte alls), information som är motsägelsefull, information som är otillräcklig (eller möjligen begriplig för den som redan vet allt i sammanhanget), blanketter som inte går att fylla i på vettiga sätt eller som om man fyller i dem enligt instruktion inte kommer att innehålla den info som handläggaren som får in materialet faktiskt behöver. Och så vidare. Det tar aldrig slut liksom.
Och jag är den jobbiga. Den där som frågar och påpekar och skriver tillägg på blanketter jag lämnar in, den som skickar påpekanden på facebook och messenger, den som säger till skolpersonal och rektorer, och så vidare. Inte alltid, verkligen långtifrån alltid, för jag vet ju att jag är den där jobbiga, och jobbig ska man inte vara. (Även om en del faktiskt uppskattar när jag kommer med påpekanden. För det sitter djupt från de gånger jag fått höra hur jobbigt det är med mig, jag som ska ta plats och vara petmoster och besservisser och gud vet allt. För alla utom jag fattar ju informationen ändå och det är ju bara jag som håller på och drygar mig.)
Häromdagen föll plötsligt något på plats. Nej, det ÄR inte bara jag som håller på och är jobbig. Och det jag gör ÄR faktiskt värdefullt.
För den där dåliga informationen, den där ogenomtänkta tvetydiga förvirrande oklara informationen, den är faktiskt ett problem. För mig skaver den och irriterar i hjärnan, den kräver massor med tankearbete där jag får vända och vrida på saker och sedan försöka hantera min osäkerhet. Den där osäkerheten kan jag hantera på olika sätt: genom att ringa och fråga (och då får till svar att det går säkert bra vilket som, eller öh, det vet jag inte och den som kan svara är inte på plats), eller genom att fylla i blanketter enligt flera möjliga alternativ (fylla marginalerna med text), eller på något annat sätt. Men oavsett vilket sätt jag löser det på så kräver det ofta en tidsmässig insats – och det kräver nästan alltid en tankemässig insats som är större än den faktiska tidsmässiga. Ja, för du vet, jag har min veliga överanalyserande reflekterande hjärna som vill att saker ska bli rätt, den där hjärnan som kan mala hur många varv som helst för att komma till bästa möjliga slutsats och göra på bästa möjliga sätt och som startar en skogsbrand hjärnbrand genom att gnida hjärnceller mot varandra upprepande gånger.
Nå. Det där handlar ju bara om påverkan på min stackars hjärna. Och det vet vi ju att det är fult att vara självisk.
Men även om vi bortser från just mig,så finns det många människor som verkligen inte alls klarar av oklar information. Människor med olika begränsningar (som exempelvis olika typer av npf) som verkligen behöver kunna ha klar och tydlig information i förväg. Hur dags ska vi vara där? Vad ska vi göra? Vad behöver vi ha med oss? Och så vidare. För människor med dessa behov måste den här typen av oklar och dålig information, information som bara är bgriplig för den som skrivit den och redan VET, vara en fullkomlig katastrof. Och skillnaden mellan bra och dålig information kan vara skillnaden medan en välfungerande tillvaro och nåt som går åt fanders (och som behöver räddas upp av närstående, exempelvis föräldrar, igen och igen och igen).
Jag behöver komma ihåg det. Komma ihåg att mina eviga påpekanden kring dålig information, faktiskt inte bara handlar om att jag är jobbig. Det är faktiskt viktiga påpekanden, och inte bara för mig själv utan många fler.
Och människor som behöver förmedla information i sitt jobb (vilket ju väldigt många behöver) behöver bli bättre på att komma ihåg varför de informerar och vem informationen ska kunna nå fram till.
