Jag väcker honom på morgonen. Första gången någon gång strax efter sju, eftersom han vill det. Men jag får inte upp honom.
Jag får upp storebror, dukar frukost till storebror, säger hejdå till storebror. Sedan varvar jag mitt eget frukostätande och kaffedrickande med att med jämna mellanrum gå upp och väcka elvaåringen. (Och mellan varven kattsäkra smöret på frukostbordet.)
Han är trött. Han vaknar knappt. Sedan vaknar han och säger att han kommer. Men det gör han ju inte. Jag påminner igen. Och igen.
Ungefär 8.40 får jag till slut ner honom. Han äter frukostflingor med en tugga var tredje minut.
Vid nio, när han officiellt ska vara i skolan, frågar jag honom om jag ska meddela att han kommer sent till skolan.
”Meddela att jag gör något i Classroom idag.”
”Ska du kanske prova deras nya distansundervisningslösningar idag?” frågar jag. För skolan provar ju sånt för alla nu, i samband med Corona.
”Kanske”, svarar han. Gissningsvis betyder det ungefär att han vet att det vore bra men att han inte egentligen vill eller orkar. Det är ytterst osannolikt att det kommer att hända.
Så jag sätter mig med min jobbdator vid matbordet för att jobba. Han sätter sig vid sin dator och tittar på youtube. Han ger upp frukostätandet, skålen med flingor blir stående.
Jag påminner med jämna mellanrum om skolarbetet. Undrar om han ska sätta sig med datorn vid bordet. Om jag ska hjälpa honom igång. Om jag borde hitta på andra uppgifter. Om jag borde påminna annorlunda.
Men han orkar inte. Han har tappat kraften. Han vet att han borde. Nånstans vill han egentligen.
Det han längtar efter är en normal tillvaro, skolan som det var innan tillvaron brakade för tre och ett halvt år sedan. Fast han går inte kvar på den skolan. Och viljan räcker inte när orken inte finns. Det finns en osynlig tröskel i vägen, och den växer varje dag.
Han orkar inget. Inget mer än att titta på youtubeklipp och gosa katten. Gosar nästan sönder katten.
Han är ledsen. Han gråter. Han gråter massor. Gråta är bra, vi kramas och gråter.
Men jag känner mig så hjälplös. Jag vet inte vad jag borde göra.
Själv är jag utbränd. Jag jobbar halvtid, resten är jag sjukskriven. Jag ska öva på att göra en sak i taget, på att ta ordentliga pauser, på att vila huvudet, på att inte multitaska.
Men jag avbryter hela tiden för att påminna, krama, prata. Tar paus för att lägga mig på sängen och ta hand om honom. Sitter och oroar mig över honom och funderar över hur jag borde göra. Har svårt att hålla koll på när jag jobbar och inte jobbar. Allt det där som gör att mitt huvud blir överansträngt. Allt det där som jag borde låta bli om jag ska vara rädd om mig.
Men det är hemskt att se hur han tynar bort. Min underbara smarta omtänksamma ljuvliga unge!
Jag tänker så många gånger att jag borde släppa taget helt. Låta det vara. Tänker att egentligen blir inget bättre av att jag försöker fortsätta motivera honom, jag bara tröttar ut både honom och mig. Om han är deprimerad så blir ju inget bättre av att jag pushar honom.
Fast det är så svårt att sluta. Sluta ta ansvar för att mitt barn ska må bra och få utbildning. Och när jag frågar så säger han att det visst är rätt att jag fortsätter pusha. Han tycker inte jag ska sluta.
Ja, jag behöver hjälp i det här. Men det är ju ingen som vet hur de ska hjälpa. Alla tycks lika hjälplösa som jag i det här, eller värre än jag. Och Coronasituationen stoppar ju dessutom upp en massa annat i samhället, så det underlättar inte direkt.
Mitt barn. Mitt barn som själv lärt sig oändliga mängder med historia och naturvetenskap och engelska och annat, via youtube. Mitt barn som pratar om att han vill läsa matematik och naturvetenskap på universitetet. Mitt barn som inte kommer att få några godkända betyg från grundskolan om det fortsätter så här. Mitt barn som inte ens mäktar med att träffa andra barn i skolan. Mitt barn som mest av allt längtar efter att saker ska vara ”normala”.
Och så jag. Jag med den utbrända hjärnan. Jag som ska vila. Jag som behöver en normaltillvaro. Jag som är ensam i det här.
