Det är år 2020. Det är ett jättekonstigt år.
Det har inte varit någon vinter att tala om. Det är ju visserligen inget jättekonstigt här i Skåne. Även om vi haft ett antal riktiga vintrar på 2000-talet så är det inget märkligt med en snöfri eller nästans snöfri vinter eller en vinter som aldrig blir kall nog för att godkännas av SMHI. Fast lite märkligt har det ännu varit. Även en mild ickevinter brukar det vara fler frostnätter, fler morgnar man skrapar rutorna på bilen. Det har liksom varit jämnmilt på något vis. Ochg så har det regnat. Regnat och regnat och regnat. Och blåsit. Gång på gång på gång hart det varit oväder som gränsat till storm/innehållit stormbyar.
Ändå känns det överlagt som att det är ganska trögstartat som vår betraktat. Det är ganska kyligt. Jag tror det har varit varmare uppåt landet? Men här har snödropparna inte varit tidigare än de brukar. Däremot har almarna i häckarna redan börjat öppna en del av bladen. Det känns allmänt förvirrat. Konstigt.
Och så nu Coronaviruset.
Eller nu och nu. Det har ju pågått i några veckor det här. I Sverige alltså. I världen har det ju pågått hela det här året.
Det är bisarrt det där som pågår. Förändringar i rekommendationer från dag till dag, och jag har sedan lång tid tappat räkningen liksom – jag minns inte längre när vad hände.
Vi hör ju till dem som påverkas minst egentligen. Jag som är deltidssjukskriven och jobbar mycket hemifrån, mitt ena barn som har anpassad studiegång och ofta inte kommer iväg till skolan – och så mitt andra barn som väl ser mest av världen ”utanför”.
Men märkligheten sipprar förstås in genom sociala medier, som är mitt huvudsakliga sociala sammanhang.