En del människor verkar ha enormt mycket mer tid nu under Coronakrisen. Det pratas på radio om vad man ska göra för att slå ihjäl all tid.
Jag personligen upplever inte att jag har mer tid över nu. Och då är jag ju ändå halvtidssjukskriven.
Men visst, hade jag varit i ett annat läge än jag är nu så hade jag nog också dragit igång med sånt där som en del pratar om och i alla fall en del tydligen gör. Göra det där man aldrig hinner annars. Sortera, rensa, strukturera, göra sig av med, få ordning…
Men det där har jag ju liksom redan varit igenom. Jag har efterdöden-städat efter min man. Inte så att jag nånsin hann klart – det finns fortfarande massor med sortering etc som behöver göras, en hel del av den kopplad till honom. Men jag har redan gjort mer av det än jag pallar. Att sälja av hans datorskrot tog en mer än hel sommarsemester. Jag har gjort alldeles för mycket av det där, tryckt undan mina behov och jobbat undan av det där för att få det klart, fastän det är nästan omöjligt att nånsin bli klar med. Det där är en beståndsdel i min utbrändhet.
Jag vet att jag inte ska göra det. Jag övar på att låta bli att göra det. Jag övar på att vara lat och låta bli att göra tråkiga förnuftiga saker som vore bra att få gjorda. Jag övar på att inte använda eventuell extra frigjord tid till kloka saker