För några veckor sedan skrev jag ett långt inlägg på facebook om vår situation. Det händer att jag gör det då och då, när uppgivenheten svämmar över, ensamheten blir för stor och otillräckligheten och längtan efter något normalt blir övermäktig.
Kanske lyckades jag uttrycka mig ovanligt begripligt. I alla fall kom det en del konkret respons. Människor som faktiskt ville och skulle hjälpa till konkret. Svar som väckte lite hopp.
Bara någon enstaka dag senare gick Corona från att vara något vagt och skrämmande på avstånd till att börja stänga ner samhälle och social tillvaron. Och konkret hjälp får nog helt enkelt vänta tills efter Corona. När nu det blir. I vilken värld det nu blir.