Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.
Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.
Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.
Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.
Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.
Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.
Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.
Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.
Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.
Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?
Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)
Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och ”social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.
Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.
Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.