Utanför mitt köksfönster, på andra sidan den lilla blåsiga innergården, har jag det vi kallar orangeriet. Det som en gång var bykhus och hönshus.
Mot den vägg som vetter mot innergården växer blåregn och stockrosor. Blåregnet växer egentligen precis vid sedan om väggen, vid den mur som förlänger orangeriet och förbinder det med uthuset i hörnet av innergården. Men blåregnet klättrar också vidare under/längs takkanten längs hela orangeriet.
Längs orangeriets vägg växer också stockrosor. Stockrosorna växer alltså under blåregnets utlöpare längs takkanten.
Det är förstås jättefint.
Blåregnet behöver egentligen klippas kontinuerligt under säsongen. Det skickar ständigt nya bågar och lianer åt olika håll. Och de kryper helst vidare där de får bra fäste i något. Som in under hängrännan på uthuset, och in under takkanten på orangeriet och in under taket. Och det är liksom inte riktigt bra. Det gör att taket på sikt håller sämre. Och bäst är förstås att förebygga problem. Helst bör jag klippa av de nya utväxterna innan de ens tar sig in på dumma ställen.
Men blåregnet växer förstås som bäst under sommarmånaderna. Det vill säga under den tid stockrosorna blir allt högre och sedan blommar vackert under månader. Då är det väldigt bökigt att försöka klippa blåregnet. Det är ganska bökigt ändå. Men jag vill ju inte trampa ner eller knäcka stockrosorna! Dessutom är det svårt att nå upp vettigt att klippa blåregnet på drygt två meters höjd. I princip behövs stege för att göra det. Speciellt innan det hunnit bli långa lianer. Och stege är förstås ännu knepigare att få till ihop med stockrosorna.
Kontentan är förstås att det nästan aldrig blir av. Och att jag nu, i slutet av september, står och försöker åtgärda det värsta. Klippa av de längsta lianerna. Lirka ut tvåmetersutväxter inne i orangeriet. Sucka och tänka att det hade varit bättre om jag gjort det tidigare. Och när jag klipper ner stockrosorna för att komma åt så har jag ändå lite dåligt samvete.
För på några av stänglarna blommar det fortfarande rosa stockrosor.