För ett tag sedan var det en som skrev så här på twitter:
Hur länge ska vi existera som levande döda den här gången tror ni?
Det var i slutet av oktober. Jag frågade vad hon menade. Det visade sig att det handlade om de nya skärpta råden för Stockholm.
Jag svarade:
Jag antar att jag huvudsakligen existerat som levande död de senaste 4½ åren.
Hon menade att hon är en social typ som deppar ihop rätt snabbt utan sociala kontakter. Nånstans i det fanns ett underförstått antagande om att jag inte är det.
Och visst, jag är kanske inte den som har det allra största sociala behovet. Tur är väl det..
Men ändå. Jag har också behov av sociala kontakter. Utbyte med andra. Möjlighet att umgås på mina villkor, avslappnat, med bara mina egna behov i fokus.
Grejen är att när man inte har något val så anpassar man sig. Även om man inte mår bra av anpassningen, så gör man det.
När man plötsligt blir ensamstående förälder till ett barn som inte längre fungerar i skolan. När det plötsligt blir mer eller mindre omöjligt att ens åka till sitt jobb och träffa kollegor, något man lär sig att betrakta som en undantagslyx, och när allt socialt umgänge utanför arbetstid definitivt blir omöjligt (för det finns ingen annan som kan ta över, för det finns bara en förälder=jag, och det finns väldigt få andra det funkar med), och ska man prioritera så är det ändå arbetet man måste prioritera.
Jag har inte haft något val. Jag har anpassat mig till de här förutsättningarna. För det är så man gör som förälder. Man anpassar sig, även när man själv går sönder av det.
Jag må ha mindre sociala behov, men jag är inte utan sociala behov.
Har jag existerat som levande död sedan min man dog? Kanske rentav sedan han fick sin cancerdiagnos?
Mnja. Inte riktigt. Det finns liv även i min hårt begränsade tillvaro.
Men visst, det är säkert nyttigt för mig att vända det åt andra hållet. Att påminna mig om att det som jag lärt mig att betrakta som vardag för någon annan ses som ett existera som levande död … innebär också att jag kanske själv får större förståelse för att jag gått sönder av det. Även om jag tycker hennes sätt att uttrycka det är en fruktansvärd överdrift, så är det tärande att leva så här. Det går. Och så går det ett tag till. Och ett tag till. Och det finns inget slut i sikte, varje förhoppnings om att det ska gå över känns som önsketänkande. I längden mal det sönder en, att hela tiden orka lite till och lite till av något som är väldigt påfrestande. Att påminna mig om det kanske ger mig nyttiga perspektiv.
Perspektivet att det inte är så konstigt att jag gått sönder.
Men nej, jag tycker inte det är synd om de som tvingas leva utan att träffa människor under några veckor eller ens månader. Vi är många som, av olika skäl och på olika vis, tvingas leva så här under många år.
Vi är definitivt inte levande döda för det.