Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.
I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.
Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.
Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.
Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.
Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.