Det är lite drygt två år sedan vi hörde talas om den nya sjukdomen borta i Kina första gången.
I samband med sportlovet 2020 började den bli en påtaglig del av min tillvaro: Kollegor kom hem från sportlovsresa utomlands, direkt tillbaka till jobbet, och jag försökte undvika dem så gott det gick, ifall de hade med sig smitta hem.
Strax därefter sa chefen att du Sanne kan jobba hemifrån helt om du vill. Och en månade senare eller nåt blev det så för alla på jobbet.
Nu är det två år senare. Tre vaccinationer senare för min del (och två vaccinationer för mina ungdomar). Och restriktioner av ständigt skiftande slag har kommit och gott och är numera borta. Jag tror jag hunnit med att testa mig med PCR-test för små förkylningssymptom typ sex gånger under de här åren; alla gånger negativt. Numera behöver/får man inte längre testa sig med sådana annat om man har särskilda skäl.
Onsdag kväll för en vecka sedan, alltså den 16 februari, hade min äldste ont i huvudet. Och fortfarande på torsdag morgon. Han fickstanna hemma från skolan, och på eftermiddagen låg han mest och vilade. När jag hade jobbat klart åkte jag och köpte snabbtest (antigentest) på Ica. (Samt lite proviva och extra alvedon, typ.)
Positivt test på honom. Corona.
Fredag morgon kände jag mig knorvlig i halsen. Förkylning eller sjukdom på gång-känsla. Tog snabbtest fredag kväll. Negativt. Men helt klart sjuk på något vis. Och även yngste sonen tydligt på gång att bli sjuk.
Under lördagen var vi alla tydligt sjuka.
Natten till söndag kräktes yngste, efter först ha klagat på svimningskänsla.
På söndagen klagade yngste över ont i hjärta eller lungor, samt kittlingskänsla i hela kroppen.
Söndag eftermiddag testade både jag och yngste sonen positivt på snabbtest.
Jag ska inte redogöra för hur vi mått alla dagar. Framför allt för att jag inte minns. Men inledningsvis var det mest som en förkylning för min del. Ont i halsen. Snorig. Nästäppa. Ont i kroppen. Ont runt ett öga. Jag har inte haft ”feber” i traditionell mening, dvs jag har inte varit varm så att jag ens brytt mig om att ta temp. Men jag har varit frusen. Och jag har tagit alvedon mot sjukdomskänsla och värk, och då har jag sedan svettats som när man ”bryter” febern med alvedon. Jag har sovit mycket och haft konstiga drömmar = feberdrömmar. Och en allmän trötthet där jag liksom kan lägga mig och dåsa iväg.
Igårkväll orkade jag laga riktig mat för första gången sedan jag blev sjuk. Idag har jag åter mest sovit, och drömt.
Tiden flyter. Jag är trött och känner mig lite glömsk och förvirrad. Jag är inte allvarligt sjuk, mest bara orkeslös, men ändå lite täppt och snorig. Jag har en längtan efter att göra saker och samtidigt inte ork till mer än att titta på Tv och tömma en diskmaskin ibland. (Jag blev väldigt ansträngd av att hänga tvätt i helgen.)
Ångesten funderar på hur det ska bli sen. Blir jag frisk? Hur lång tid tar det? Ska jag drabbas av postcovid?
Samtidigt som jag som sagt var inte är jättesjuk. Det kunde varit mycket värre. Mycket mycket värre.
Det är något konstigt och förvirrande med att få den sjukdom som vi alla duckat för i två års tid. På ett sätt känns det som ett misslyckande. Jag har ju knappt träffat folk på två år. Jag jobbar fortfarande hemifrån, och vistas bara hemifrån när jag ska handla mat (och har använt munskydd nästan varenda gång i mataffären i flera månader).
På ett annat sätt vet jag ju att det här i praktiken inte är samma sjukdom som för två år sedan. Omikron (som det väl sannolikt är) är ju både mildare och smitsammare. Det är jättebra att inte ha blivit sjuk förrän nu, och dessutom med flera omgångar vaccin i kroppen.
Fast känslan av misslyckande är kvar.
Och nu, när huvudvärk och kroppsvärk och rinnande ögon och nästäppa har hunnit dämpas, så har jag ork att oroa mig. Hur blir det sen? Hur länge kommer jag att vara sjuk? Hur är det jag ska göra på måndag om jag fortfarande är sjuk? (Första sjukdag från jobbet var i förrgår.) Är man en ångestmänniska så är man.
