24 februari. Corona fortfarande i huset, och jag sover länge. Det är trettonåringen som väcker mig, strax före klockan 10. Nu har kriget börjat, Ryssland har gått in i Ukraina. Trettonåringen mer eller mindre beordrar mig att komma med ner och sätta mig med honom och titta på TV om det som pågår.
25 februari. Fredagskväll. Fortfarande sportlov. Trettonåringen stormar ner. Frustrerad över att vara barn. Över att inte kunna göra något, inte något alls, för att hjälpa till för världsläget. Kriget.
– Vad skulle du göra om du var vuxen då? Det är inte mycket jag kan göra heller?
– Nej, men ändå. Något mer kunde jag i alla fall göra.