Vi byggde drömmar tillsammans. Ett gammalt hus och en stor trädgård. En trädgård som redan var full med häckar av buxbom och syren och annat. En trädgård vi fyllde på med bärbuskar och trädgårdsland och örtagård.
Drömmar som krävde arbete. Som vi inte riktigt hann med. Men snart blir barnen större, snart kan båda vi vuxna jobba tillsammans i trädgården, då är det både roligare och man får mer gjort.
Så kom döden. Han var artig nog att annonsera en stund i förväg, men ett år är ändå en ganska kort tid. Och sedan var Johan borta för alltid.
Jag är kvar. Utbränd sitter jag här i huset mitt i trädgården som kunde vara så fin. Här bor också barnen, numera tonåringar. De är uppfödda på trädgårdsdrömmar, älskar blommor och hemodlade grönsaker, och vill långt mer än tonårsvillkoren med skola och annat tillåter.
Jag tittar ut på trädgården. Jag vet att jag måste prioritera. Välja vilka saker som ska göras, och vara nöjd med det jag får gjort. Men att prioritera och välja har aldrig varit min starka sida. Det var en av de saker jag verkligen behövde Johan till. Jag visste, från det att jag fick veta att han skulle dö, att det där skulle komma att bli en av de riktigt jobbiga sakerna. http://www.sanneskriver.se/2015/07/06/bekraftelse/
Så inte nog med att det är mycket ansträngande för min hjärna att ta alla beslut, dessutom blir det en så påtaglig påminnelse om hur ensam jag är i det som var gemensamma drömmar.Och mest lyckas jag inte alls komma till skott. För att det är så svårt att bestämma. För att ensamheten blir så påtaglig. För att orken numera är så liten. Och för att det är så stor skillnad på att göra något när man drömmer gemensamt framåt och när man gör något bara av dåligt samvete och ändå vet att man bara kommer att hinna och orka en bråkdel.
Ska jag prioritera trädgårdslandet? Barnen vill gärna odla grönsaker. Och det blir så tråkigt om hela den stora ytan vi odlat upp ska tas över för gott av ogräs. Och å andra sidan har jag inte ens ork att ta hand om det ogräs jag rensar bort.
Eller ska jag klippa häckarna? Det vore trevligt om alla de där buxbomshäckarna fick i alla fall lite fason. I alla fall innan de blir högre än mig igen. Fast det är nog några redan. Och sen måste man ta hand om allt klippet efteråt. Klippandet skapar liksom nya problem.
Eller ska jag försöka ta hand om att klippa alla ytor där det kommer mängder med syrenuppslag? Annars kommer snart hela tomten vara en krattskog av syrener. Men det tar sån tid, och de kommer upp så snabbt igen.
Eller ska jag bara skita i det? Låta trädgården växa hög och sitta här som Törnrosa bakom väggar av ogräs, buxbom och syren? Hur jag än gör kommer jag aldrig att hinna ikapp. Och det viktigaste är ju att jag lyckas återhämta mig efter utmattningen.
Jag känner mig så ensam här. Jag ser bilder från andras trädgårdar, där det pågår febrilt arbete och blir ljuvligt vackert. Men sånt händer inte när man är ensam vuxen på 1957 kvadratmeter tomt. Och ensamheten är väl självförvållad. Jag har ändå inte ork att umgås. Den orken har utmattningen tagit ifrån mig. Hur ska man kunna få hjälp när man inte orkar umgås?
Så jag sågar av en syrengren tjock som en arm som fallit över en av de övergivna blomrabatterna, gräver upp lite vinda, oxalis, gråbo och kivickrot ur den trädgårdslandskvart som vi gjort ett litet försök på att börja rensa, dricker upp mitt kaffe och går in och gråter.