När någons man nyligen dött, och någon annans pappa nyligen dött, då finns en särskild sorts ömtålighet. Allting är som ett öppet sår. Det finns ingen skyddande hud. Det finns inga marginaler. Stressbägaren är proppfull med en gigantisk oformlig osynlig kula, som kilar ner sig och fyller ut bägaren.
I det läget behövs omhändertagande. Det behövs att omvärlden minskar kraven, eller accepterar att man inte lever upp till kraven. Det behövs människor som stöttar upp för det man inte mäktar med.
För i de lägena är det ens ömtåligaste områden som krackelerar. Man tappar förmågor. Man blir sämre på det man redan har svårt för. Och man försöker samtidigt långt mer än man borde, om omvärlden inte ger utrymme att låta bli.
I det läget ställde en rektor orimliga krav, på både mamman och barnet. Krav på barnet att klara mer än sina förmågor, att vara ”som alla andra” på de områden som var allra svårast redan innan. Krav på mamman att ”stå på skolans sida”, mot barnet. Krav på både barnet och mamman att lägga sina personligheter och behov åt sidan.
Rektorn hade fler vuxna omkring sig. Det blev i alla sammanhang många mot den ensamma mamman och många mot barnet.
Vi tog båda skada, både jag och barnet. Det finns djupa skador efter detta, skador som gav utrymme för annat dåligt att kila in sina skadliga effekter. Grogrund för att ifrågasätta sig själv och sina behov, för att känna att man inte duger som man är, att man måste anpassa sig och smälta in, oavsett hur det skadar en själv. Övertygelsen att det är jag själv, som förälder, som behöver skaffa mig all kunskap, lösa alla problem, fixa mitt barns skolgång, fylla i kunskapsluckorna efter det som skolan inte lärde honom.
Jag brände ut mig på en nivå som gör att mina kognitiva förmågor fortfarande sviktar flera år senare. Jag har sår och skador efter skolans bemötande som aldrig kommer att kunna läka. Mitt barn har en skolgång bakom sig som präglats av att försöka återta det den första skolans inställning tog ifrån honom av trygghet och självkänsla.
Idag började jag plötsligt gråta, när det kom ett skov av insikt om hur mycket skada en person i ledningsställning åsamkat oss. Jag grät och grät. Och ändå har jag gråtit alldeles för lite.
Man får inte behandla människor i djup sorg på det sättet. Det är inte mänskligt.