Han pratar. Han har stunder när han är glad och munter och gurglar och ”pratar” för fullt.
Helt uppenbart har han väldigt intressanta saker att berätta. Han är så engagerad i det han säger, och låter så glad och upprymd. Jag förstår förstås inte ett dyft av vad han säger, men jag vill ju ändå svara, så att det blir en dialog – för det är ju så uppenbart att han pratar med mig.
Men jag är så dålig på det där med kallprat, att prata om inget. Det är så svårt att komma på något att säga.
”Ja, hej, sötnos!”
”Jaså, säger du det? Ja, så kan det ju vara 
”
Nej, vad säger man…?