Det är märkligt vilka krav omvärlden ställer på en ibland…
Efter många om och men var jag på efterkontroll i torsdags. Jag hade egentligen en tid redan i september, men den fick jag avboka. Och för att det sedan inte skulle dröja löjligt länge, så fick jag i slutändan gå till en annan BM.
Allt såg ut som det skulle. Blodtrycket var lågt, trots att jag stressat. Vikten var nere på samma som vid efterkontrollen efter Simon, trots att jag vägde mycket mer i slutet på den här graviditeten
Sedan frågade hon ”har ni pratat om hur ni vill göra med preventivmedel?”
”Nej”, svarade jag. ”Om vi någon gång hinner med att prata så brukar det handla om mer akuta, praktiska saker som behöver lösas de närmsta dagarna.”
Och då var föreläsningen igång. Om hur oerhört viktigt det är att fa igång sexlivet igen. Om att det minsann går mycket bättre för dem som har sex igen inom ett halvår. Om att en snabbis minsann bara tar 4 minuter och ett ”vanligt” samlag i snitt 18 minuter. (Japp!)
Och sedan hela påföljande balunsen om AVLASTNING. Med alla frågorna – som jag inte vet hur många gånger jag fått frågor om – av BVC, av våården, av alla. Nej, vi har ingen i närheten. Ja, våra föräldrar bor långt bort. Nej, de kan inte komma oftare. Ja, de jobbar fortfarande. Nej, vi kan inte säga åt någon att gå ut och gå med vagnen i två timmar åt oss. Det finns ingn som kan göra det, och dessutom kommer han att börja skrika efter 10 minuter.
Tror de verkligen att vi själva inte tänker på att försöka hitta avlastning om det går? Att vi inte själva tänkt på alla möjliga och omöjliga lösningar? Det låter som att de förväntar sig att man ska utbrista i ett ”jamen, att vi inte tänkte på det!!”
Och är det verkligen de som ska tala om för mig när vi ska ha sex? Herregud. Må vara att det är viktigt. Men jag svajar på gränsen nu. Långa jobbiga dagar med en klängig missnöjd bebis. Höst, november. Brist på EGENtid. Depressionen flåsar mig i nacken.
Jag vet bättre än dem vad jag behöver och inte behöver för att ro iland situationen. Sex är inte högprioriterat.
När det finns utrymme för mig att vara MIG , då kan vi snacka.