Ja, jag vet att det är fullt normalt. Han är ingen konstig bebis 
Han går dessutom igenom en utvecklingsfas, och därför är han extra klängig.
Alltså, jag VET allt det där. Jag vet att man överlever, och att man kommer ut på andra sidan och att det blir en normal unge av honom 
Han har ju en storebror, så jag har varit med en gång förut. Jag vet det. Och det hjälper faktiskt en aning. Jag behöver inte oroa mig för om det är normalt eller inte.
Men det hjälper inte hela vägen. Lik förbaskat är det jäveljobbigt att genomleva det. Det sliter sönder mitt hjärta att se och höra hans förtvivlan och inte hitta något sätt att ta bort den eller ens (som det verkar i alla fall) mildra den. Det gör så ont i mig att vara den som ska hjälpa honom och så inte kunna det. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig.
Och jag är så bra på det där: att bita ihop och intala mig att det här ska jag klara och inte tillåta mig att känna. Att köra över mig själv och mina känslor. Jag måste erkänna för mig själv att det här jobbigt, det här gör ont, det här går jag sönder inombords av. Om jag inte erkänner det, så kan jag inte heller hantera känslorna. Att erkänna för mig själv är ett sätt att hantera och ett sätt att se till att jag faktiskt också kommer ihåg att ta hand om mig själv. Att komma ihåg att jag behöver stunder utan barnskrik.