Han har verkat intresserad ett bra tag. Ja, ”intresserad” är nog en underdrift 
Om han har suttit med när vi ätit så har man fått kämpa för atthålla maten ifrån honom. Inte bara så att han har huggit tag i det som funnits nära tillhands, utan han har sträckt sig efter saker så till den milda grad att ma fått ha sin tallrik så långt borta att man knappt når den själv. Och han har följt oss med blicken när vi ätit och sett ut som att han tänkt ”men jag då?” 
På sistone har han dessutom fått sitta och leka med en liten plastskål ibland när vi ätit.
Idag skulle vi testa gröt. Och till och från under dagen har han övat små tuggrörelser, eller vad man ska kalla det, med munnen. Nästan sett ut som en liten mus eller hamster eller nåt sånt. Nästan som om han visste vda vi planerat – fast det visste han ju inte.
Ett tag i kväll tänkte vi vänta en dag till. Han hade varit så trött och grinig, bland annat på grund av att vi varit tvingade till en bilfärd i mörker – vilket han avskyr. Men så när vi satt och åt så såg han så längtande ut ändå. Så vi fixade gröt. Havregrynsgröt på smulade havregryn och ”för mycket” vatten, uppblandad med mammas mjölk.
Han såg fullkomligt exalterad ut när gröten hamnade i hans skål. Kunde liksom inte vänta på att det skulle bli svalt nog. Skulle ha!
Första pyttelilla skeden viste han liksom inte vad han skulle göra när det kom in i munnen, så en del rann ut igen. Andra skeden hade vi lutat honom lite mer tillbaka – vilket inte är så lätt med någon som sträcker sig fram och vill ha mer – och då gick det bättre. Ett par skedar till (med ytterst lite på) fick han, sedan tyckte vi att det fick räcka för första tillfället. Han höll nog inte med. Han var med och stoppade skeden i munnen, och sambon fick knappt lirka loss skeden ur mun och hand på honom igen.
Sedan var han påtagligt upprörd och nöjd på samma gång