Han gillar inte att åka bil. Speciellt inte när det är mörkt – det avskyr han verkligen. Ibland kan det gå bra en stund, men sedan kommer han på det och så är det kört.
Då gäller det att göra det bästa av situationen. Sjunga brukar hjälpa en aning. Och även de gånger skillnaden är knappt märkbar, känns det i alla fall bättre att försöka än att inte göra det – för att han i alla fall ska höra att vi finns där.
Det är inte fråga om någon skönsång, precis. Det gäller att välja någon av de låtar han gillar. ”Klas klättermus”, ”Vyssa lulla liten palt” och visan om katten som jagar sin svans brukar gå hem. Alltså sjunger man dessa om och om och om igen. Utan uppehåll. Där det normalt sett skulle bli tyst, fixar man så att det inte blir det. Håller ut toner, drar ihop pauser. Börjar sjunga nästa vers innan man rytm/taktmässigt borde. Bara det inte blir tyst.
Och man klämmer i ordentligt. Det måste höras genom motorljud och bebisskrik. Skitsamma att det låter förjävligt – det kvittar. Det gör ont i musikhjärnan, men det är bara att bita ihop och strunta i det. Det är inte vackert, men det gör det det ska…
Efter ett tag tröttnar man på att sjunga samma text om och om igen. Då improviserar man. Jag har sjungit de mest vansinniga varianter på ”katten” på småvägar i mörkret i Östergötland.
Nu i julas testade vi faktiskt napp. Vi har inte provat det innan, men tänkte att kanske kan det göra nytta just vid mörkerfärder i bil. Bara där och då, är tanken. Och tja, han vart i alla fall… förvånad 
Korta stunder hjälpte det faktiskt. Och vid de där tillfällena är varje minut som blir bättre tacksam. För hur nödvändigt det ibland än är, så känns det inte bra när ens bebis sitter och skriker ensam (antar jag att han tycker) i mörkret.