Ja, han är inte en kopia av sin bror 
Vid första ögonkastet är de ganska lika. Tittar man på gamla bilder från när Simon var bebis, så är de väldigt lika – mer lika än vad jag minns det som. (Vi har tittat mycket på gamla bilder på sistone, eftersom vi fixat ett fotoalbum till Simon i femårspresent.) Fast Jonatan har en mycket distinkt naturlig ”sidokamning” av håret i pannan, eller vad man ska kalla det
Jonatan är, precis som sin bror, inte nöjd med att ligga på en filt någon längre stund. Men sammantagt är han ändå, generellt sett, nöjdare. (Även om jag totalt sett triggas lättare den här bebisperioden, eftersom jag minns den förra, och dessutom har två att ta hand om. Men egentligen kan det ändå inte riktigt jämföras.) Och han har inte lika bråttom. När Simon var så gammal som Jonatan är nu, så hade han tagit sig fram med ålning i åtminstone några veckor. Jonatan jobbade på att försöka sig på sådant för ett par månader sedan eller så, men sedan har han liksom lugnat ner sig.
Han har fullt upp ändå. Han sitter i sin matstol och pular med sina leksaker. Grejar, undersökar, pillar, skakar, väsnas. Slänger ner på golvet och tittar efter dem. Håller ner saker från matstolen, ner mot golvet, och studerar hur de rör sig. Puttar på andra saker med hjälp av leksakerna. Undersöker, experimenterar, gör empiriska studier.
Över huvud taget har han mycket mer behållning av lksaker än vad Simon nånsin hade i den åldern. Vi skaffade aldrig särskilt mycket leksaker åt Simon i den åldern, för det tjänade inget till. Leksaker användes möjligen till att distrahera för att han skulle ha ro att äta. (Jonatan älskar att äta. Ja, utom idag.) Jonatan älskar leksaker. och det behövs många, för han får ha en hög framför sig, och sedan hamnar de på golvet allteftersom.
Nu är det ju inte precis så att han sitter oändligt länge i matstolen. Max en kvart är det kul. Så den allra allra största delen av tiden går man fortfarande omkring med honom i famnen. Det är huvudsakligen i famnen han sover dagtid. Att lägga ner honom när han somnat är nästan omöjligt. Att söva honom liggandes skulle ingen av oss ens försöka 
Men vi har ofta god hjälp av Svanevits skiva ”Rikedom och gåvor”, som ofta får honom att slappna av och möjliggör att han somnar om han är trött. I famnen, då. Skiva på, och så dansa
Men jag kan laga mat! Tack vare att Jonatan är nöjd i matstolen, så kan jag laga mat! I alla fall ibland. Det händer faktiskt ganska ofta att maten är klar, eller nästan klar, när sambon kommer hem. När Simopn var bebis skulle jag inte ens kommit på tanken att försöka laga mat innan sambon kommit hem/ensam hemma med bebis. Det hade inte gått. Nu går det, och det är inte en alltid plågsamt. Man sätter Jonatan i sin stol i köket, med leksaker framför, och så sitter han och pillar med dem, tittar på katterna som äter, tittar på mig. Jag kanske sjunger en trudelutt… Första fem minuterna funkar utmärkt, sedan blir det långsamt tråkigare… Så max en kvart – men då kan man ha fått igång sakerna på spisen Inte blir det några under av kokkonst, men det blir mat, i alla fall…
Katterna, ja. Katter är spännande! Jonatan försöker klappa. Fast ibland är han nog hårdhänt Men katterna söker liksom ändå kontakten – även om de inte gillar när det gör ont när han drar i pälsen.
Som sagt, var han ålar inte. Sitter gör han ”nästan”, och drar sig sedan lääänge till sittande och stående om man håller händerna. Men gå är han inte alls intresserad av. Om man håller honom stående och han ser något han vill till, så viftar han en massa med armarna, men fötterna gör inga tendenser till att gå. (Simon var mycket mer inne på det här med att ta sig fram – långt tidigare.)
Så – en stillsammare, mer undersökande unge 
I alla fall jämfört med storebror