Nu jobbar jag. På riktigt.
Eller egentligen inte förrän på måndag. Den här veckan jobbar jag ju, precis som sedan slutet av november, bara en dag per vecka. Men från nästa vecka jobbar jag fyra dagar i veckan. Nu är det helg. Och det innebär ju egentligen att från och med idag jobbar jag i princip normalt.
Hur det känns? Ja, egentligen ganska bra. Jag har ju längtat efter att komma iväg och jobba. Men de här enstaka dagarna på jobbet har känts ganska frustrerande och oinspirerade. Framför allt, tror jag dock, på grund av en massa datorstrul. Jag har på hela denna tiden inte haft en fungerande jobbmejl! Då är det ju omöjligt att få något jobb gjort – gud, så låst jag har känt mig! Men nu är mejlen fixad, så nu kanske jag ska kunna få något gjort och kunna hänga med i vad som händer De få timmar jag faktiskt kunde använda mejlen idag så kändes allting genast mycket bättre Och med fyra dagar i veckan på jobbet, så kan jag börja sätta mig in i vad som hänt i höst och vad som ska göras nu, och då blir det förmodligen roligare och mindre splittrat.
Så nu är det jag som ska
- kliva upp tidigt på morgonen
- kunna äta frukost själv – och läsa tidningen
- sova på tåget
- hänga med i vad som händer i jobbvärlden och komma hem och ha något att berätta
- sitta och fika med kollegor
- gå på toa ifred
- kunna sitta och göra saker i lugn och ro, avsluta en tankegång, utan att ha en bebis i knät som sliter i mitt hår, biter mig i hakan och sträcker sig efter alla saker han inte ska ha, samtidigt som en uttråkad, rastlös femåring dansar runt mig, tjatar om att jag ska bygga lego och ylar som en hel vargflock
- ibland kanske komma hem till färdiglagad mat (?)
- överhuvudtaget komma hem från något
Kanske ska jag dessutom få tillbaka min sambo, som nu förhoppningsvis inte kommer att sitta och jobba halva nätterna…
På det hela taget är det bra.
Dessutom ska jag ju faktiskt även fortsättningsvis vara hemma och vara föräldra-”ledig” en dag i veckan. Så den här gången kommer jag även att få lite mer av den senare bebistiden, när lillen faktiskt börjar kunna och förstå lite mer, och man faktiskt kan hitta på lite mer saker.
Och sambon, då? Å, han har sett fram emot det här – att äntligen ha en tillvaro där han vet vem som bestämmer