Ibland, när han är mitt i lekandet, så får han för sig att komma bort till mig – eller pappa – och lägga huvudet mot benet eller knät eller något annat tillgängligt, sådär på sned, och bara slappna av och mysa.
Igår låg han med huvudet på min mage en lång stund och bara VAR. Låg och tittade i taket. Halvt närvarande. Helt nöjd.
Så udda känsla.
Så underbart mysigt.
Ett sådnt härligt lugn. Det känns så skönt. Att det finns där. Att han har sådana sidor.
Han är – förstås – inte alltid sådan. Långtifrån.
Får han inte som han vill blir han jättearg och sur och skriker oerhört missnöjt.