Med första barnet körde vi med tygblöjor, i princip från dag ett. Först BB:s, sedan blev det engångs några dagar när vi kom hem, tills våra beställda tygblöjor levererades. Och sedan körde vi med tygblöjor resten av blöjperioden, utom när vi var på resande fot, nattetid eller hos dagmamman. Huvudsakligen funkade det bra. Eller ja, i perioder när blöjpåtagandet var en plåga så var ju tygblöjor ännu värre…
Med Jonatan började vi också med tygblöjor. Men det stämde liksom inte. Han blev mycket lättare röd i baken. Han blev mycket påtagligare missnöjd över att det var fuktigt i blöjan – så fort det var lite kissat i den så blev det gnälligt.
Redan efter någon vecka så var tygblöjor något vi tog bara ibland, och ganska snart konstaterade vi båda att nä, vi skippar tygblöjorna. (Vi kör i alla fall med miljömärkta engångsblöjor – liiite bättre än det allra sämsta, försöker jag intala mig.)
Våra hemklippta frottétvättlappar har vi dock fortsatt använda. Åtminstone i huvudsak. Men även där är vi snabbare att ta till det sämre alternativet, våtservetter…