Han hade bajsat, mycket, nu ikväll. Jag hade tagit med honom till badrummet. Plockat av honom kläderna. Kollat tempertur på vattnet med vänsterhanden. Lyft i honom i badkaret. Höll honom med vänsterhanden och tog av den proppfulla kladdiga bajsblöjan med höger.
Försöker förgäves vika ihop blöjan eller bli av med den utan att kladda ner hela världen, och med bara en hand.
Då händer det 
Den hala slingriga ålen glider ur mitt grepp och halkar, trots halkmattan. Han dimper baklänges raklång på rygg ner i bakkaret och slår i huvudet.
FAN FAN FAN! HELVETES FAN!
Han skriker – förstås.
Jag skriker, av panik och rädsla. Ropar på sambon som får komma och hjälpa mig. Det funkar ju samtidigt inte riktigt att lyfta upp en unge med hela nederdelen inkladdad med bajs och kramas. Vi hjälps åt och han blir snabbt avtvättad.
Så fort han kommer upp i min famn, får kramas och äta lite bröst, så är allt bra igen.
Därefter har han lekt, nöjd och belåten. Inga problem alls.
Men ångesten och samvetet tär mig.
Dumma jag som var blöt om handen. Som inte hade nog koll. Som hade för mycket fokus på den kladdiga blöjan och för lite på honom.
Tänk om något trots allt är dåligt?
”Det ser du väl på honom att allt är som det ska?” säger sambon, om Jonatan som slår rekord att stå utan stöd (ungefär en halv minut) och brottar ner storebror.
Men badrumsolyckor kan bli allvarliga! Fallolyckor i badrum kan ge typ whiplash-skador. Whiplash-skador kan dyka upp senare – efter flera dagar eller veckor.
Jag vill inte gå och ha ångest i dagar och veckor över att kanske ha gett min son nackont resten av livet!
Man ska inte trilla i badkar.
Barn ska inte trilla i badkar. Jag som mamma ska förhindra det. Det är min jävla skyldighet.
Fan vilken jävla kass mamma jag är.