Man lever på hoppet. Någon gång ska det bli bättre. Sedan. När illamåendeveckorna är över. När graviditeten är över. När han börjar kunna äta annat. När han kan sitta. När han kan stå och gå. Om ett par månader, ett halvår eller ett år. Någon gång ska det lätta. Någon gång ska man få tillbaka en tillvaro som liknar ett normaltillstånd. Där man kan andas. Där man kan göra normala saker igen, sånt där som andra människor gör. Där man kan undvika att vandra på ruinens brant.
Och man fortsätter att försöka göra saker. Intala sig att det måste gå – andra göra ju det. Åker till legoland. Åker och lyssnar på musik. Träffar släkten. Varje gång tänker man ”jamen det är klart att det måste funka”. Det måste ju gå att göra saker. Man kan inte bara sitta hemma.
Varje gång ångrar jag mig och önskar att vi hade stannat hemma. Det är bara jaga barn och hantera gnäll och reda ut saker (med båda barnen). Ingen tid eller möjlighet att själv uppleva eller njuta eller få ut något av det man rest långt och betalat för. Bara en annan, knepigare, mindre anpassad miljö att överleva dagen i.
Nu är Jonatan ett år. Det första året är värst – väl? Men än känns det inte som att det lättar. Det är semester, vi är två föräldrar hemma att dela på bördan, och vi håller båda på att bli skogstokiga, är båda trötta och slitna både fysiskt och psykiskt.
Det blir nog bättre med tiden, fortsätter man att intala sig. Om några månader.
Man måste fortsätta hoppas. Annars skulle man bli galen. Och ge upp.
Hoppet är det sista som överger människan, eller hur?