Igår när jag pratade med min mamma i telefonen, så sa hon, innan vi skulle sluta, ”Din pappa vill prata med dig också”.
Å, men visst. Fast det lät lite ramatiskt, eller allvarligt, eller i alla fall seriöst. Vad ville han ha hjälp med? Eller vad behövde jag ta ställning till? Eller…? Ja, NÅGOT var det uppenbarligen…?
Så kommer pappa till luren.
”Tack för att du fick mig att sluta röka. Det är så skönt nu när man ser hur många människor omkring en som drabbas av KOL och annat.”
Å. Jo.
Jag var inte gammal den gången, kanske ett par år. Och sa till pappa att han luktade illa när han rökte/rökt. Och då slutade han.
Äsch, det var så lite. Eller nåt.
Men visst, ett tack så där knappa trettio år senare känns ändå bra 