Jag ska snart kliva av bussen. Jag har plingat, och har precis rest mig för att gå bak till utgången.
Då tvärnitar bussen. (För att bussen framför gjort detsamma.)
Jag har inte hunnit få balansen riktigt, och jag står med vänster sida framåt i bussen.
Jag tappar den lilla balansen jag hade hunnit få. Håller på at välta, far framåt i bussen med vänster sida före. Landar – fångar upp mig själv? slåt i med axeln? vet inte – mot ryggstödet framför där jag suttit.
Hur gick det? Hur gick det med min nacke, med mitt huvud?
Jag vet inte.
Just då tror jag att det nog klarade sig. Att det kunde gått illa, men gick rätt OK.
Fast jag vet inte. Vågar inte tro att det gått bra.
Allteftersom tiden går – på tåget hem, medan jag hämtar sonen, efter att jag kommit hem – så blir jag mer och mer orolig. Ångest. Ältar.
VAD hände egentligen?
Hur mycket slog jag i?
Hur illa tappade jag balansen?
Är det farligt med de krafter som blir när en buss bromsar? Nä… det ska det ju inte vara. Väl? Och det är väl delvis säkerhetsbältet som gör att det blir så dåĺigt när en bil kör in i en bakifrån?
Man kan väl inte få whiplashskador av att tappa balansen i en bromsande buss?
Sjukgymnasten har sagt att jag är lika tålig som innan det hände.
Men hur tålig var jag då?
Skadas vanliga människor av en sådan här incident på bussen?
Älta.
Älta.
Älta.
Och för vart varv som går blir det värre.
Ångest.
Gråt. (Tack och lov!)
Ångest.
Kraftlöshet.
Sambon kommer hem. ”Nä, det är ingen fara. Så länge du inte slått i huvudet så är det ingen fara.”
Jag blir osäker.
Slog jag i huvudet?
SLOG JAG I HUVUDET?
Jag vet inte.
Jag vet inte säkert vad som hände.
Hur gick det till?
Kan inte reda ut. Kan inte svara säkert. Allt blir ett virrvarr. Kaos. Ångest. JAG VET INTE.
Och vet jag inte säkert, så kan jag ju inte utesluta att det är någon fara.
JAG VET INTE.
Dumma jag, som inte vet.
Dumma jag, som inte har koll.
Dumma jag, som reste mig just då.
Dumma jag, som inte höll balansen.
DUMMA DUMMA JAG!!!!