Jag var ledsen i morse. Riktigt ledsen. Tårarna kom där jag satt på huk på perrongen och väntade på tåget.
Gråta där, bland alla människor – det gör man förstås inte. Pinsamt. Vad ska folk tro och tänka?
Jag bestämde mig för att strunta i det och gråta ändåå. Förtvivlans tårar, och de måste ut. Jag har låtit bli att gråta så många gånger, när jag verkligen behövt men det inte ”passat” sig, av ena eller andra skälet, stängt in känslor så många gånger, tills jag till slut inte längre har kunnat gråta ens när jag vill.
Så när nu tårarna faktiskt kommer, så försöker jag komma ihåg att låta dem komma ut. Fel tid och plats är bättre än inte alls.
Så där satt jag på perrongen. Grät så tårarna forsade, hulkade…
…och så plötsligt satte sig någon ner bredvid mig. Någon frågade ”Hur är det?”. En ung tjej.
”Inte bra alls”, svarade jag.
Och hon sa åt mig att resa mig upp, och hon kramade mig, och hon pratade med mig och sa att jag skulle gråta ut, låta det komma. Att jag kunde sitta med henne på tåget. Att det var okej. Frågade hur det var, vad som var fel. Hämtade papper att torka mina tårar och mitt snor med.
En vilt främmande medmänniska tog hand om mig och tröstade mig.
Mina förtvivlade hopplösa pinsamma tårar på perrongen var inte pinsamma – utan gav mig en hjälpande hand, som just då värmde nåt oerhört.
Tack! 
Pingback: Sanne skriver » Ledsenångestgråt