Ångest ångest är min arvedel

Det är ett helvete.

Vaccinationerna av förskolebarnen sker den kommande veckan här.

Jag ser det som en lose-lose-situation. Hur jag än gör gör jag fel. Vilket val jag/vi än gör så är det fel.

FEL FEL FEL.

I vilket fall som helst så härskar värstascenarion.

Främst rör det förstås äldsta barnet. Minstingen är för liten för vaccin. Så där behöver jag inte oroa mig – eller i alla fall inte ha så mycket ångest. Det ligger i alla fall mer utanför min kontroll, där är det i mycket mindre utsträckning mina val och beslut som är avgörande. Blir han sjuk så blir han. och det kan vara för jävla jobbigt och han kan dö. Jättejobbigt, men ändå inte riktigt mitt fel.

Med S är det så mycket mer avgörande. Jag ser framför mig att han antingen blir fruktansvärt sjuk eller dör av en influensa som satt sig djupt i lungorna. Eller att han drabbas av förlamning, hamnar i rullstol, får autoimmuna sjukdomar, angripna cellmembran i hjärnan och allvarliga hjärnskador av vaccinet.

Vaccinskadorna känns nästan sannolikare. Att min nästan alltid friske, aldrig sängliggande, femåring skulle drabbas allvarligt av influensan känns egentligen inte så sannolikt.

Kanske vore valet lättare om han brukade bli sjukare? Om det liksom var jämnare lopp mellan sidorna?

Vaccinet känns så osäkert. Så otestat. Vet de verkligen tillräckligt? Kan man lita på att de har på fötterna för rekommendationerna – eller riskerar vi en stor medicinskandal? Kör de bara på i det beslut som tagits, om att köpa in vaccin, och vågar inte frångå beslutet?
Å andra sidan, när man putsar på ytan på  de ifrågasättanden man träffar på på nätet, så leder de flesta vidare till väldigt tveksamma sidor och källor. Är det något alls att bry sig om? Skulle verkligen myndigheterna släppa igenom vaccinet om det vore SÅ tveksamt?

(Hur skulle jag själv uppfatta det om folk ifrågasatte mig som myndighetsperson så mycket?)

Jag kan ju inte leva med mig själv som mamma om jag orsakar mitt barn autoimmuna sjukdomar och hjärnskador. Vilken skuld och ångest att leva med! Fan, allt är mitt fel! Att jag inte fattade! Att jag inte lyssnade!
Å andra sidan, om vi inte vaccinerar och han blir allvarligt sjuk och dör, och då veta att jag kunde förhindrat detta?

Kvicksilvret oroar mig inte så mycket. Det är ett av många miljögifter man får i sig, och vi lever förhållandevis hälsosamt och bör få i oss förhållandevis lite – så vi borde ha lite på tillgodokontot, om man säger så, jämfört med många andra människor.
Skvalenet verkar läskigare. Det skrämmer mig med prat om att det kroppsegna skvalenet också skulle angripas av antikropparna. Riktigt läskigt. Men är det relevant? Eller är det spekulationer av folk som kan en del men för lite för att kunna bedöma? Svårt att veta.

Mannen säger just det: Vi kan för lite. Det är de riktiga experterna som sitter och gör de riktiga bedömningarna, och då får vi lita på dem, istället på självutnämnda experter på nätet.
Det håller jag ju egentligen med om. Fullständigt självklart. Om nu inte experterna blivit fartblinda och inte vågar ändra sig, för att det blir pinsamt. (”Det skulle bli mer pinsamt med en medicinsk skandal”, säger han – så alltså borde de i så fall dra tillbaka sina rekommendationer i tid. Jo. Förstås.)

Vanliga vaccin skrämmer mig inte. Där överväger nyttan riskerna. Inget snack om saken. Men de är också mer beprövade. Och där är det tydligare att sjukdomarna i fråga faktiskt är väldigt lämpliga att undvika. Är riskerna med den nya influensan verkligen stora nog?

Ett antivaccinationsargument kan jag dock lättare bortse från. Det skrivs om att det ger ett bättre skydd – och mycket mycket längre skydd – att genomgå influensan än att vaccineras. Nå, men då måste man ju genomgå skiten. Och jag vill hellre att vi åker på en aningen värre variant om ett par år, än att vi åker på den aningen mildare nu. Hellre om några år, när J är större och klarar det bättre, och barnen är mer självgående så att det är mer hanterligt när vi båda vuxna är utslagna av sjukdom. Just nu vetefan hur vi skulle reda ut att vara sjuka hela högen – eller för den delena ha två friska barn och två sjuka vuxna.

Fan, jag skulle önska att inte barnen skulle vaccineras först. Det känns inte bra att stoppa i mitt barn ett alldeles för oprövat vaccin. Det vore bättre att börja med oss vuxna, att låta oss ta riskerna först och drabbas av eventuella biverkningar.

Jag tycker inte om det.
Det skrämmer mig till vansinne.
Jag har ångest över detta mest hela tiden. Jag tycker inte om att ta beslut där det inte finns något bra beslut att ta.
Jag tycker inte om att känna att allt kommer att vara mitt fel, oavsett hur jag gör.